var bloggArr = [ { "type":"blogg" ,"id":"B-5ec8c91f19792" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/samtala-med-respekt-och-mening-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4D12AQEhuH1uheXPQw/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1590216109511?e=1630540800&v=beta&t=dAp2DYlR3b5ILjfrXC22o1VsNEAd2lKFfNFitHEijAI" ,"cred":"Photo by Tim Mossholder on Unsplash" ,"title":"Att samtala med respekt och mening" ,"date":"2020-05-23" ,"fullText": `

Jag har får ofta höra att jag har ett antal strängar på min lyra och har också tidvis själv haft svårt att sammanfatta vad det är jag egentligen gör. Jag chefar, leder, coacha, utbildar, diskuterar, debatterar, belyser, handleder, innoverar…

Till en början tror jag också att jag hade ganska olika utgångspunkter i de olika ”strängarna” men nu har jag en ganska samlad metodologi. Allt bygger på samtalet och då menar jag ett djupare samtal, inte en konversation.

Ett sådant samtal har jag nu börjat se i termerna av tre ordpar vars betydelse ständigt interagerar med varandras.

ÖDMJUKHET & NYFIKENHET är det första och det handlar om approachen till sig själv och samtalets övriga parter.

Det gäller att vara ödmjuk nog att inte ta sig själv och sina ståndpunkter på särskilt stort allvar. Att kunna driva med sig själv och ifrågasätta sig själv. Att bidra med åsikter och kunskaper utan att se dem som viktigare än de åsikter och kunskaper som andra bidrar med.

Det gäller att vara nyfiken nog att empatiskt lyssna och ta till sig de övrigas känslor, erfarenheter, önskningar och naturligtvis också deras kunskaper och åsikter. Och att värdera dem minst lika som sina egna utan att nödvändigtvis behöva hålla med.

Det som värderas är förmånen att få ta del av någon annans tankar och världsbild.

SAK & PERSON talar många om men få verkar ha förstått uttryckets verkliga innebörd. Det handlar om så mycket mer än att linda in sina personangrepp så att de kan påstås vara sakargument. Det är ett förhållningssätt och inte en debatteknik. Det handlar ytterst om något så enkelt som att respektera (sig själv och) den andra personen oavsett vad de tycker, säger eller gör.

Vissa personer är det naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att respektera och det ger mig inget dåligt samvete. Det hade varit skrämmande att respektera Hitler eller Stalin men då gäller det att fortfarande se att det finns en människa bakom också de mest groteska ord och handlingar. Så när man inte kan respektera människan kanske man extra mycket måste anstränga sig för att åtminstone se henne.

FAKTA & ÅSIKTER försöker många också att göra en tydlig distinktion mellan. Ju längre tiden går desto mer har jag övergett den ambitionen. Väldigt få saker är hård, absolut och objektiv sanning och med den utgångspunkten framstår fakta som något lika sällsynt som diamanter.

Har man istället utgångspunkten att fakta är så sällsynt att man kan bortse från den och tolkar allt som mer eller mindre underbyggda gissningar och åsikter blir det tydligare att det rör sig om en flytande gräns.

Det blir enklare att förhålla sig med nyfikenhet till andras argument, det blir lättare att respektera deras person och åsikter och det blir framför allt lättare att ta sig själv på mindre allvar.

För det kanske vanligaste misstaget vi gör i ett samtal är att se våra egna upplevelser, känslor, åsikter och argument som fakta. Men vi är ju trots allt bara människor.

Att vara människa är både stort och litet på en gång och det är i denna kombination av storhet förenad med ofullkomlighet som vi förenas med samtalets övriga parter.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5e2acc308e6cf" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/modet-att-avst%C3%A5-fr%C3%A5n-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQFNfsTaxfwd4w/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1579862841626?e=1630540800&v=beta&t=qEwXe3QqzrbzA7kx8FidHpWQErUSAw9yBCYsu4o_cKU" ,"cred":"Photo by Markus Spiske on Unsplash" ,"title":"Modet att avstå från modet" ,"date":"2020-01-24" ,"fullText": `

Väldigt ofta hör vi någon säga att de föredrar att köpa kvalitet som kostar lite mer för att det håller längre. Då måste vi fråga oss vad det är som håller.

Jag tänker framförallt på kläder och vad det är som får oss att byta ut våra plagg. Hur ofta använder vi plaggen tills de verkligen är utslitna? Skiljer det mellan olika typer av plagg?

Det spelar ju ingen roll om ett plagg håller för hundratals tvättar om vi slutar att använda det efter en säsong eller ännu snabbare bara för att plagget har blivit omodernt. Ofta satsar företag som säljer dyra kläder också mycket på att dessa skall vara moderna och sticka ut lite. Kläder som sticker ut genom att vara moderna tenderar också att sticka ut när de blir omoderna och då är det inte längre lika positivt.

Skall vi klä oss hållbart måste vi våga avstå från mode.

Istället för att välja stil efter säsong kan vi försöka hitta en stil som matchar vår egen personlighet och som gör det även över tid. Istället för att inbilla oss att vi är hållbara genom att köpa dyr kvalitet bör vi redan i affären fråga oss hur plagget håller för skiftningar i modet. Kommer jag att vilja använda det här plagget även om ett år? Om tre?

Sedan kan man också diskutera i vilket mån dyrt och god kvalitet verkligen går hand i hand. Jag har haft många dyra plagg som inte hållit ihop särskilt länge eller inte varit särskilt färgäkta. Samtidigt har jag massvis av billiga basplagg som håller för tvätt efter tvätt utan att bli särskilt slitna.

Är kvalitetskravet kanske delvis ett sätt att motivera för oss själv varför vi skall köpa det där dyra och snygga plagget som vi ju verkligen vill ha?

Köp gärna dyrt om du har råd, men välj då plagg som håller ett tag. Antagligen är det i många fall viktigare hur de överlever skiftningar i modet än hur många tvättar de håller för. Stick ut genom att våga vara dig själv och våga avvika från det för tillfället trendiga.

Stick ut genom att vara hållbart personlig. Att våga vara sig själv kan också vara ett sätt att rädda planeten.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5de0e1de55a39" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/samh%C3%A4llet-ligger-bortom-jaget-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQF9HfotJSjuZg/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1575018148642?e=1630540800&v=beta&t=JaxKSdCQthcTVyg9711Fu7AJeLTK6CK8bTg8OOG-XLc" ,"cred":"Photo by Markus Spiske on Unsplash" ,"title":"Samhället ligger bortom jaget" ,"date":"2019-11-29" ,"fullText": `

Som liberal är det svårt att inte känna sig som vinnare. De marknadsliberala idéerna har inte bara segrat, de har fullständigt utplånat alla konkurrerande system.

Till och med i det kommunistiska Kina är marknaden gud tillbedd inte minst av partiet.

Men även som liberal måste jag erkänna att det finns en baksida med det liberala och den baksidan kan vi kalla egoism. Grunden för det allra mesta i liberalism och marknadsekonomi är drivkraften att maximera det egna och den egna familjens. För vissa också den egna nationens.

Till och med när vi protesterar mot detta tar vi det med oss. Som alternativ till det kapitalistiska och materialistiska vände vi oss till yoga, mindfulness och, ja just det, självförverkligande. Vi skulle hitta oss själv. Bara en annan typ av ego.

Och också nu när vi pratar om klimatet har vi svårt att sluta sätta jaget i centrum. Det handlar mycket om jag och dem, varför skall just jag …? Eller något slags självförhärligande i form av att jag är så duktig för att jag … för klimatets skull. Drivkraften är att känna sig själv väl till mods, att känna sig duktig.

Samhället finns på många nivåer från det lokala till det globala men gemensamt för dem alla är att de sträcker sig bortom jaget. Det sträcker sig också bortom de grupper vi har lätt att koppla till vårt jag, dvs t.ex. familj och nation.

I samhället ingår även främlingar. Skall samhället fungera måste vi kunna se bortom jaget och till det allmännas bästa. Samarbete är idealt, men kanske inte nödvändigt. Det går bra att bidra på egen hand, men det måste ske med det gemensamma bästa som mål.

För klimatet spelar det ingen roll hur mycket du har ansträngt dig eller hur mycket du bidrar i förhållande till andra. Det enda klimatet bryr sig om är hur stort det totala bidraget är.

På ett sätt kan det kännas hopplöst. Det finns ju så mycket som ligger utanför vår egen kontroll. Men det positiva är att varje bidrag adderas. Varje liten insats gör skillnad. Många bäckar små…

Det räcker inte att vara bättre än kineserna eller grannen. Det är ingen tävling där vi kan bevaka vår ledning.

Tvärtom måste vi alla hela tiden bli lite bättre. Göra lite mer nytta. Eller om vi skall vara brutalt ärliga, lite mindre dåliga. Vi gör ju väldigt sällan klimatpositiva val, bara val som är något mindre klimatnegativa än de vi traditionellt har gjort.

Ingen av oss är några föredömen. Ingen av oss har skäl att känna sig nöjd. Ingen av oss kan smickra vårt ego med att vi gör gott. Men vi kan alla bidra till att göra samhället lite mer hållbart.

För som sagt var, alla bidrag adderas. Och samhället är vi alla tillsammans. Bortom jaget.

Det finns inget vi och dem. Det finns bara ett stort vi. En gemenskap där vi inte tävlar mot varandra utan där alla vinner på att hjälpas åt. Och på att dra sina strån till stacken.

Bara så kan vi rädda klimatet. Bara så kan vi rädda samhället.

Och bara så kan vi rädda oss själva. För också egot lever i samhället. Också egot är beroende av det.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5db430e7e0632" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/acceptera-att-du-inte-vet-och-v%C3%A5ga-chansa-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQE2eofYQrMkWg/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1572089681765?e=1630540800&v=beta&t=-xOTr6OLgkNG45daeSOt-OWsLG_FR9IqULqw3BTlvcs" ,"cred":"Egyptisk balansvåg som tillhört Victoria av Sverige" ,"title":"Acceptera att du inte vet och våga chansa" ,"date":"2019-10-26" ,"fullText": `

Vi vet inte vart vi är på väg, som människor eller som samhälle. Vi kan ha en aning, kanske har vi en önskan, en tro, men vi vet inte.

Så har det alltid varit. Det är som är nytt är att världen omkring förändras snabbare än den brukade göra och att vi idag vet ännu mindre om vad framtiden bär med sig.

Ju mindre vi vet desto svårare blir det att planera. Desto mindre nytta har vi av våra erfarenheter. Det blir svårare att sätta upp mål och välja rätt strategier.

Det är läskigt men då måste vi våga chansa. Att chansa innebär att fatta beslut och börja agera utan att ha alla fakta, kanske rent utav på ganska lite fakta.

Chansa innebär också att inte veta om det man gör kommer att göra någon nytta. Det kan till och med hända att man agerar rent kontraproduktivt.

Så hur kan det vara bra?

Jag har två svar på den frågan. Det första är en gammal käpphäst för mig. Även ett icke-beslut är ett beslut.

Det är beslutet att fortsätta precis som idag, precis som igår. Det finns inget som säger att det är ett bättre beslut än något annat, ett nytt beslut. För vad har du för fakta som säger att det bättre att fortsätta som förr?

Om du ser det som två olika beslut som du måste ställa mot varandra så eliminerar du möjligheten att inte välja. När du måste välja mellan två saker som båda innehåller ett stort mått av osäkerhet så kommer du oftast att välja det som känns bäst.

I den känslan ligger all din kunskap, all din erfarenhet och också all din tro på framtiden och på din inre kompass. Det finns ingen säkerhet i detta, men ganska mycket sannolikhet.

Det tar oss till det andra svaret. Ett beslut lever inte i ett isolerat vakuum. Det kompletteras av alla andra beslut, dina och andras, och i ett rum med många utfall vinner i längden alltid sannolikheten.

Så även om vissa beslut är verkningslösa, andra kanske till och med kontraproduktiva, så kommer helhetsresultatet att vara positivt.

Om vi försöker göra gott. Och vi vågar agera för det vi tror på. Om vi slutar att ständigt jaga mer fakta och ger upp illusionen av att det alltid går att veta säkert.

För den gamla sanningen är inte sann. Den som väntar på något gott väntar ofta för länge. Det finns få problem som löses av väntan, av inaktivitet.

Så vad kan du göra? Vad kan du göra idag? Vad hindrar dig?

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d8a431997a0a" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/g%C3%B6r-det-l%C3%A4tt-att-fatta-beslut-patrik-kruse/" ,"img":"https://media.licdn.com/dms/image/C4E12AQFSlBrN3H685Q/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2159024400&v=beta&t=NdQs-cyKaFfwRKwSSaUwSdS2gvPahUj1gbB7NuUuyT8&shareType=article" ,"cred":"Photo by Christian Stahl on Unsplash" ,"title":"Gör det lätt att fatta beslut" ,"date":"2019-09-24" ,"fullText": `

Jag har alltid haft lätt för att fatta beslut. Delvis beror det säkert på min personlighet men delvis ligger det också en metodik bakom detta.

För nästan allt jag gör har jag en strategi. Nu menar jag inte något formellt dokument som revideras vart tredje år utan mer av en i tankarna medvetet utformad plan för vad jag vill uppnå och i stora drag för hur det skall gå till.

Denna strategi omprövar och reviderar jag fortlöpande på ett för mig typiskt agilt sätt. Det har jag gjort långt innan agilt var ett begrepp för egentligen är det ju inget konstigt. Strategin bygger hela tiden på det jag vet eller antar för stunden och i takt med att jag får mer fakta och eller kunskap revideras den.

Den är alltså under ständig utveckling men i varje enskilt tillfälle ändå ganska väl definierad.

Det gör det lätt att fatta beslut. Ofta rör det sig om väldigt enkla slutsatser dragna utifrån hur strategin ser ut. Det blir mer eller mindre rena konsekvenser av denna.

Precis som jag är beredd att ompröva min strategi efterhand som jag får mer information gör jag samma sak med mina beslut.

Att förändra ett beslut är inte svårare än att fatta ett nytt. Konsekvensen av det resonemanget blir att det inte finns något skäl att skjuta på det ursprungliga beslutet.

Jag tror att det är det vanligaste misstaget vi begår. När vi inte anser att vi har alla fakta drar vi oss för att fatta beslut. Eftersom vi aldrig har alla fakta förblir vi passiva utan att inse att också ett icke-beslut är ett beslut, beslutet att fortsätta precis som tidigare.

Vad säger att det är mindre dramatiskt än att fatta ett medvetet om än dåligt underbyggt beslut?

Metoden går alltså att sammanfatta i tre steg:

1. Formulera en strategi som du ständigt omprövar och omformulerar.

2. Fatta snabbt beslut baserade på strategin och våga göra det även med ganska lite underlag.

3. Lägg ingen prestige i de beslut du har fattat utan var lika öppen för att ompröva dem som för att ompröva din strategi.

Tillsammans leder detta till ett opretentiöst och okomplicerat beslutsfattande där varje enskilt beslut i sig blir ganska odramatiskt.

Prova. Det är faktiskt ganska skönt att slippa beslutsångest.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d74b5b1b4804" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/reflektion-och-kreativitet-patrik-kruse/" ,"img":"https://media.licdn.com/dms/image/C4E12AQG25qFNC5Guag/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2159024400&v=beta&t=aqGnGKyzfCwVG0LZxZ1WfNZipvmh3U7ZWPDKOQzRtfM&shareType=article" ,"cred":"Photo by Sander Weeteling on Unsplash" ,"title":"Reflektion och kreativitet" ,"date":"2019-09-08" ,"fullText": `

Jag har nu varit enmansföretagare i en vecka. Veckan har innehållit en massa givande möten, trots min telefonfobi också en del telefonsamtal och en del konkret arbete. Det var en vecka full av intryck som gjorde mig helt utmattad.

Igår hade jag bestämt mig för att vara ledig. Jag gick på eftermiddagen ner till mitt Espresso House och satte mig där för att bara koppla av. Det är min oas, ett ställe där jag känner alla i personalen och känner igen de flesta av gästerna. Där är jag lika bekväm i kavaj på vägen hem från ett möte som i svettiga träningskläder efter en lång walk.

Jag orkade knappt titta på mobilen utan kände mig nästan ohälsosamt slö. Jag orkade inte ens tänka utan satt mest och stirrade ut genom fönstret.

Det var då de kom. De kreativa tankarna. Snart satt jag och antecknade febrilt, skrev ner idéer och ritade skisser. Sedan skyndade jag hem för att sätta mig vid datorn och börja jobba.

Det är i miljöer där vi känner oss trygga som vi blir som mest kreativa. Det är när vi inte försöker tvinga våra tankar i någon speciell riktning och inte blir störda av kollegornas frågor som något nytt uppstår.

Mina besök på Espresso House var ett av de två dagliga rum för eftertanke som jag skapade när jag var VD. På morgonen tog jag långa walks under vilka jag bara lät tankarna flöda. Jag lyssnade på dem, men jag försökte aktivt undvika att styra dem.

På eftermiddagarna gick jag alltid om Espresso House på hemvägen, dels för at koppla av, dels för att prata med personalen där om deras liv och jobb, vilket blev ett utmärkt sätt för mig att inte ha med arbetsdagen i tankarna när jag kom hem. Att hjälpa dem att plocka undan brickor efter slarviga gäster känns på ett sätt mer naturligt för mig än att leda ett bolag.

Men inte sällan var det ändå här jag kom på just i vilken riktning jag ville leda företaget.

Jag är övertygad om att vi medvetet måste skapa rum för både avkoppling och kreativitet både för oss själv och för våra anställda. Det är särskilt svårt när det känns stressigt, men då behöver vi det mer än någonsin. Och jag tror också att det är då det betalar sig som mest.

Stress får oss att känna att vi arbetar hårt, men frågan är hur mycket vi egentligen åstadkommer?

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d62a3976c050" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/med-provokation-som-verktyg-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHJV2Qa40GgBA/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1566745178687?e=1630540800&v=beta&t=gVoby6ZsyHydEqX69mi_5s_KX6bIC-my0sl7N6mKbxo" ,"cred":"https://commons.wikimedia.org/wiki/File:DVinfernoLuciferKingOfHell_m.jpg" ,"title":"Med provokation som verktyg" ,"date":"2019-08-25" ,"fullText": `

Precis som i många andra yrken så har facilitatorer och andra förändringsledare vad de brukar kalla en verktygslåda med olika metoder. För mig har provokation alltid varit ett av de viktigaste verktygen i min egen låda.

Att vara provokativ kom sig så naturligt för mig att jag redan som barn av en nära släkting fick smeknamnet ”Motvalls Kruse”. Som fostrad inom 70- och 80-talens Moderata samlingsparti var det naturligt att träna för en roll i opposition och det passade mig som handen i handsken.

Med åren har jag dock insett att det inte alltid är så konstruktivt att bara vara emot. Jag har blivit tvungen att slipa mitt verktyg men jag har absolut inte övergivit det. Provokation kan vara väldigt effektivt och i många situationer har en ”djävulens advokat” en viktig roll att spela. Om man är tydlig med vad den rollen är.

Som barn inbillade jag mig att debatter handlade om att vinna och få rätt. Idag vet jag att åsikter sällan handlar om rätt och fel utan betydligt oftare om perspektiv. Vi lever i en värld av gråskalor och tron på svart och vitt leder allt som oftast bara till en destruktiv polarisering.

Idag provocerar jag alltså mer medvetet, mer kalkylerat. Målet med min provokation är oftast att stimulera till eftertanke och skapa nya insikter hos mina åhörare. Om de efter sin eftertanke hamnar i insikten att jag har rätt eller fel spelar mindre roll.

Skall jag vara ärlig vet jag ju inte det själv. I bästa fall kan den andras insikt väcka också mig. Det är när olika perspektiv bryts mot varandra som vi utvecklas.

Tydligheten som jag nämnde ovan handlar om hur man provocerar, och i vilken roll. Som djävulens advokat skulle min barndoms ”Motvalls Kruse” passa bra. Att vara emot, och att hitta de bästa argumenten för detta, tvingar klienten att få sin ståndpunkt prövad.

Är man riktigt duktig ”advokat” kan man när som helst byta ståndpunkt, och på så sätt låta klienten utvärdera flera olika alternativ var för sig. Det är en övning som jag älskar och anser vara väldigt effektiv.

Har man rollen som föredragshållare bör man däremot inte vara djävulens advokat. Det leder till brist på trovärdighet att driva en åsikt man inte är beredd att stå för. Istället handlar det med om att våga driva sina egna åsikter, men utan att vara allt för diplomatisk och politisk korrekt. Man vill ju trots allt provocera.

Då är det också viktigt att berätta för publiken att detta är en medveten taktik och vara noga med att själv inte bli provocerad när man får mothugg.

Istället måste man bjuda in andra åsikter och vara väldigt försiktig med att debattera mot dem. Från podiet eller scenen eller vad den (åtminstone symboliskt) upphöjda position man som föredragshållare står på väger ens ord omotiverat tungt. Den tyngden kan lätta krossa det motstånd och den eftertanke som man medvetet försöker provocera fram.

Det blir en balansgång som kräver ödmjukhet. Man måste vara tydlig med att jag står här framme, men det betyder inte att jag har mer rätt än någon av er andra.

För mig är det en lika stor framgång om alla deltagare går där ifrån övertygade om att jag har fel som när det går där ifrån övertygade om har rätt jag hade. Det är när de lämnar oberörda och utan eftertanke som jag har misslyckats.

***

Inte minst med tanke på nätdebatter måste jag påpeka ytterligare en sak och det är vikten av att fundera kring vems forum det är man debatterar i. Är det på min egen site, eller i min egen tråd på någon social plattform, så äger jag forumet och dikterar reglerna där.

Jag har ingen skyldighet att debattera med alla som vill provocera mig. Jag har till och med rätt att plocka bort inlägg och stänga ute debattörer som jag anser förstör diskussionsklimatet eller motverkar mitt syfte med diskussionen.

Vi har yttrandefrihet, men det betyder inte att jag måste sprida all dynga, eller låta någon annan göra det, i mina kanaler.

Omvänt måste jag vara väldigt respektfull i någon annans forum. Det är inte min roll att försöka krossa ett inlägg de har skrivit för att marknadsföra sig själv eller sitt företag. Det är inte heller min roll att försöka stjäla deras tråd för att diskutera något annat som jag anser vara viktigare.

Hemma hos någon annan är det deras regler som gäller, precis som det hemma hos mig är mina.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d4af08a3fb1d" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/coaching-g%25C3%25B6r-sig-inte-i-bokform-patrik-kruse" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQEcxupND_M-nQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1565191926921?e=1630540800&v=beta&t=ucQBcHgtets_jZDm_rYuUscxkvXswW_9BRzhmSw9zAM" ,"cred":"Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash" ,"title":"Coaching gör sig inte i bokform" ,"date":"2019-08-07" ,"fullText": `

Under våren gick jag en coachutbildning. (Den var väldigt bra, tack så jättemycket Maria och Per.)

Ni som känner mig förstår att jag sedan dess har plöjt igenom ett antal böcker om coaching. Till skillnad från kursen och coaching i sig, som är fantastiskt, så har böckerna över lag varit en ganska stor besvikelse.

En typisk coachbok inleds med att författaren försöker bygga trovärdighet genom att rabbla hela sitt CV. Därefter övergår den i en del som lovar mycket genom att redogöra för allt som kommer att avhandlas i boken. Vi kommer att få ta del av en massa redskap och erfarenheter som illustreras av en lång rad exempel från författarens imponerande coachkarriär.

Varje kapitel tar sedan upp en särskild aspekt av coaching och…

…är väldigt likt alla andra kapitel i boken. Det går inte länge innan jag känner att om jag behöver läsa uttrycket ”kraftfulla frågor” en enda gång till så kommer jag att skrika högt.

Teorin bakom coaching är inte särskilt komplicerad. Jag säger absolut inte att coaching är enkelt, men teorin är ganska begränsad. Duktiga coacher är verkligen imponerande skickliga, men det är i genomförandet som hemligheten sitter. I omdömet. I sensiviteten.

Det är lätt att beskriva saker som nyfikenhet, icke-dömande och förtroendebyggande men de är coachingens hygienfaktorer. En skicklig coach är en konstnär, och konsten är svår att fånga i en bok. Att beskriva vad som gör någon till en skicklig coach är förmodligen lika svårt som att beskriva vad som gör någon till en duktig ledare.

Det finns dock en sak som gör coaching lättare än ledarskap, åtminstone i de fall man som coach är en extern part. Man är oberoende och slipper vara rädd för konkurrens från sin klient.

Att få vara med om att en person öppnar sig, delar med sig av sina känslor och utmaningar och sedan utvecklas under coachingprocessen är en fantastisk gåva. Förhoppningsvis är coaching en minst lika stor gåva till klienten.

Coaching är fantastiskt kraftfullt. Kraftfulla frågor är värda sitt namn. Men min slutsats så här långt är att det är svårt att hitta någon större kraft i coachinglitteraturen.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d3bdc2f814d0" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/se-upp-med-fakta-och-forskning-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4D12AQG7vz6wZSJzRA/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1564203201860?e=1630540800&v=beta&t=AWtiGGh3siqGSSjaGSYUoSJqpEvaVBud593wbRB4jlo" ,"cred":"Coperinicus heliocentriska världsbild" ,"title":"Se upp med fakta och forskning" ,"date":"2019-07-27" ,"fullText": `

Vi människor älskar kontroll. Ibland påstås just ”sense making” vara det kanske mest typiskt mänskliga och det som ligger bakom såväl religion som politik och forskning. Vi vill ha definitiva svar, och gärna enkla modeller med lika enkla lösningar på våra problem.

Fakta ger oss trygghet, men förhoppningsvis också ett vapen att drämma i våra åsiktsmotståndares huvuden. Den skyddar oss mot oron att behöva konfronteras med andra synpunkter. Den stärker vår egen uppfattning och ihop med lite name dropping av kända forskare vars teorier bekräftar vår egen ståndpunkt blir forskningen vår vän.

I synnerhet efter lite cherry picking.

I den här artikeln kommer jag mana till skepticism. Jag kommer att uppmuntra egna tankar och ifrågasättande. Och som rubriken säger kommer jag uppmana er att vara försiktiga med att lita på fakta och forskning.

Men låt mig redan nu säga att jag har stor respekt för båda. Jag älskar debattörer och föreläsare som Anna Tebelius Bodin, Jacob Gudiol och Johan Book som sätter heder i att låta sina ståndpunkter vara forskningsanknutna. Det ger dem auktoritet och trovärdighet och jag är den första att ta till mig deras argument.

Men vi får inte ta deras argument som sanningar. Vi får inte sluta tänka själv, något som jag är övertygad att ingen av de tre föreläsarna jag precis nämnde eller forskarna världen över förespråkar.

Låt mig lyfta tre perspektiv på forskning som jag tycker att vi alltid bör ha med oss.

Forskare är sällan överens

Det finns få grupper där debatterna går lika höga som inom forskningsvärlden. Den mesta politik bygger i sin tur på att många sidor har sina egna favoritforskare som stöder deras ideologi. Vi skall inte tro att forskare är objektiva även om forskningen bör vara det.

Forskare är människor, precis som politiker och resten av oss. De har åsikter och förutfattade meningar. I bästa fall försöker de att vara objektiva och lägga sina fördomar åt sidan, men det kommer de aldrig lyckas. Och när jag skriver i bästa fall tror jag inte på det. Forskarens åsikt och önskan att bekräfta den kan vara just den drivkraft som driver forskningen framåt.

Tänkt till exempel på hur Nicolaus Copernicus och Galileo Galilei kämpade för att bekräfta gamla heliocentriska teorier.

Om forskningen hade gett oss definitiva svar hade självklart alla forskare varit överens. Vi och våra samhällen hade dessutom slutat att utvecklas i takt med att världens gåtor en efter en blev slutgiltigt lösta. Vårt intellekt hade blivit både uttråkat och överflödigt. Och det kanske värsta för min egen del, alla diskussioner hade dött.

Forskning levererar förenklade modeller

Forskning bygger på att ta fram enkla modeller som beskriver sanningen så gott de går. Idealt hade dessa modeller varit lika fullständiga som de var enkla, men så är det naturligtvis sällan. Varken naturen eller människan går att beskriva exakt med enkla modeller och ju mer komplicerade modellerna blir desto svårare blir de att sälja in och desto mindre användbara blir de.

Newtons gravitationsteori är för de flesta av oss fullt tillräcklig och betydligt mer greppbar än Einsteins teorier om krökning av rummet, även om de senare är mer exakta och korrekta.

Forskning bygger på ifrågasättande

Den tredje punkten är den kanske tyngsta. Jag har redan nämnt att jag inte tror att forskare vill att vi skall ta deras teorier som absoluta sanningar.

Forskning bygger på att ställa upp hypoteser och sedan försöka motbevisa dem. Jag skriver medvetet och provokativt motbevisa för ju svårare det är att motbevisa en hypotes desto starkare blir den, men samtidigt kan inte ens tusen experiment visa att den är sann.

Det behövs bara ett experiment för att bevisa att den är fel.

Jag har hört många forskare uttrycka något som jag själv sammanfattar med att det är religion och i viss mån politik som försöker leverera svar. Forskningen ställer frågor. Detta är naturligtvis också en förenkling, men den hjälper mig att ha perspektiv.

Forskning handlar om ifrågasättande och många är de forskare som har fått utstå spott och spe från sin samtid och sina forskarkollegor. Inte få av våra Nobelpristagare och andra forskarcelebriteter kan räknas till dessa.

Som jag redan har nämnt är forskare människor. Även om forskning bygger på ifrågasättande är det långt ifrån säkert att människan som forskar gillar att få sig själv, sina teorier och sitt livsverk ifrågasatt. Mot forskningens nyfikenhet står i viss mån forskarens ego och konservatism.

Forskningen rymmer samma dynamik som samhället.

Syftet med den här artikeln är inte att argumentera emot forskare, forskning och sanningar. Tvärtom vill jag uppmuntra till den nyfikenhet och det ifrågasättande som alla forskning bygger på.

Detta behövs också inom andra områden. Politiken hade definitivt mått bra av mer ödmjukhet och det hade samhällsdebatten i stort också gjort.

Jag argumenterar gärna och har mina ståndpunkter. Mindre och mindre argumenterar jag dock för att vinna. Jag provocerar hellre. Jag älskar att bli emotsagd, delvis för att utan en annan åsikt dör argumentationen snabbt, men också för att jag primärt vill uppmuntra till reflektion.

Jag kan ha fel, och blir jag motbevisad är jag ofta (men tyvärr inte alltid) rätt öppen för att byta ståndpunkt.

Men det viktiga är inte rätt och fel, det viktiga är att få fler att tänka, fler att vara nyfikna, fler att brottas med samhällets problem, fler att delta i dess diskussioner, fler att ställa frågor.

Jag uppmanar er att inte lita på forskningen, men jag gör det för att jag vill att vi alla skall bli mer som forskare.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d371d522cf7b" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/kollektivt-och-individuellt-ansvar-g%C3%A5r-hand-i-patrik-kruse/" ,"img":"https://media.licdn.com/dms/image/C4E12AQGoFxCQKBw2jw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2159024400&v=beta&t=llrW7IK38Zmy5YFQA8CceeYcdYjiDFqAM6J57spaGWI&shareType=article" ,"cred":"Photo by Jeffrey F Lin on Unsplash" ,"title":"Kollektivt och individuellt ansvar går hand i hand" ,"date":"2019-07-23" ,"fullText": `

Under våren och sommaren har jag stött på flera sammanhang där det har fattats dåliga beslut på grund av ett misslyckande att se att kollektivt och personligt ansvar kan och ofta måste gå hand i hand.

Det kollektiva ansvaret är svaret på frågan ”hur skall vi lösa detta?”.

Vilken fråga det individuella ansvaret svarar på hänger intimt samman med hur vi ser på vårt kollektiva ansvar. Bortser jag från att vi har ett gemensamt åtagande blir frågan jag ställer lätt ”hur kan jag undgå att vara orsaken till ett misslyckande?” eller ännu värre ”hur kan jag slippa skulden?”.

När skulden läggs på någon annan blir i nästa steg effekten lätt, oavsett om det är meningen eller inte, att jag ger mig själv en ursäkt för att jag inte heller behöver ta min del av ansvaret eftersom ”det redan är kört”.

Den fråga som det individuella ansvaret borde svara på, och kommer att svara på om vi också tar hänsyn till det kollektiva ansvaret är ”hur kan jag bidra till att vi löser problemet?”. Eller annorlunda uttryckt, ”hur kan jag dra mitt strå till stacken?”.

Ett gemensamt ansvarstagande motverkar suboptimering och ökar väsentligt chanserna för att lyckas då det är den kollektiva prestationen som svarar mot det övergripande målet.

Det individuella ansvaret, i sin tur, motverkar freeriderseffekter och störningar p.g.a. andras misslyckanden. Att ta ansvar innebär inte bara att göra det som var planen utan också att hantera avvikelser som t.ex. att någon annan misslyckas med sin del eller helt enkelt behöver hjälp med den.

Det individuella ansvaret är således inte begränsat till den egna uppgiften utan handlar också om ett ansvar för gruppen och det övergripande målet.

Jag har svårt för ”blame games” men när jag pratar om ansvar så kommer ofta frågan om hur man håller någon ansvarig ansvarig upp, och det är absolut en fråga som förtjänar ett svar.

Det kollektiva ansvaret säger visserligen att det inte är det viktiga, det helt avgörande är att vi gemensamt kan kompensera för någon annans misslyckanden, så att vi ändå klarar av att lösa vår uppgift. För en chef eller ledare som är ansvarig för att uppfylla sitt mål är det bara detta som räknas, inte vem som har gjort vad.

För en kund är det likadant, jag vill ha min leverans, jag bryr mig inte särskilt mycket om vems felet är när jag inte får. Jag kräver bara det resultat jag har betalat för.

Det individuella ansvaret säger något annat. I en sund miljö är det tillåtet att misslyckas, men det innebär inte att det är tillåtet att missköta sig.

Utkrävande av ansvar kan mycket väl på det individuella planet innebära omflyttningar och kanske till och med att någon får sparken. Det motsäger dock inte att det också kommer att krävas åtgärder på det kollektiva planet, åtgärder som handlar om att lindra eller helst eliminera effekten av den enskilda personens försummelse.

Allt det här blir väldigt teoretiskt men egentligen handlar det om väldigt konkreta saker. Missar jag en deadline p.g.a. en dålig leverantör så har visserligen leverantören ett individuellt ansvar men projektet som helhet har också misslyckats med att kollektivt hantera detta.

Och misslyckas vi med att rädda klimatet är det en klen tröst att det berodde på att inte Kina gjorde vad än jag kan tycka att de borde ha gjort.

Så rent praktiskt, lägg inte för mycket energi på vad andra borde göra, utan ställ istället frågan ”vad kan jag göra för att bidra till att vi lyckas?”.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d2e2fd20acab" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/hen-fortfarande-ett-ord-som-provocerar-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHrlSlmC-CmIg/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1563307701035?e=1630540800&v=beta&t=4QEvrLKSCoMG66gcQ7Rpn7mNv9pQMnjfO41y1Su_8ms" ,"cred":"Photo by Tim Mossholder on Unsplash" ,"title":"Hen, fortfarande ett ord som provocerar" ,"date":"2019-07-16" ,"fullText": `

2012 hade jag ännu inte börjat använda ordet hen. Jag tyckte inte att det lär bra, men jag reflekterade redan då över att det nog mest var en vanesak.

Jag reflekterade också över hur underligt det var att ordet kunde uppfattas så provocerande.

Häromdagen skrev jag ett inlägg här på LinkedIn där ordet nämndes och kommentarerna fick mig att tänka på mina reflektioner från 2012. Så här skrev jag då på Google+:

”Hen, ett ord som provocerar

Jag har roat följt debatten om det lilla ordet 'hen'.

Länge var debatten ganska marginaliserad, ingen tog den riktigt på allvar. Men sakta har ordet vunnit mark, och egentligen är det inte så konstigt. Det finns helt klart fall då ett könsneutralt pronomen är användbart.

Jag använder det ännu inte själv. Jag är varken rädd för att provocera eller har några ideologiska invändningar mot ett pronomen som inte skiljer på kön, tvärtom. Däremot gillar jag inte 'hen', ordet i sig. Jag tycker inte det vare sig låter bra eller ser bra ut i en mening.

Det är möjligt, kanske till och med troligt, att detta är en vanesak och att när fler använder det och jag oftare hör och ser ordet i olika sammanhang så kommer jag också vänja mig vid det. Ordet kommer kanske plötsligt att kännas naturligt.

Det är ju så språk utvecklas.

Men det som roar mig med debatten är inte att vissa är för det nya ordet och andra är emot. Det komiska är argumenten som förs fram emot, rädslan för detta nya ord, hur provocerade många känner sig av det.

Det är klart att ordet har en viss politisk laddning, men det har även ord som solidaritet, nationalism, monarki och frihet. Man kan ha synpunkter på det som ett ord står för, men det är inte vanligt att det är förekomsten av ordet i sig som provocerar.

Men i diskussionen om ordet 'hen' är det just ofta ordets blotta existens som det kommer invändningar emot. Argument som att det inte är ett riktigt ord, eller att det inte behövs förs fram som om sådana argument vore alls intressanta.

Vem kan bestämma vad som är ett ord eller om ordet behövs?

Något blir ett ord när tillräckligt många använder det och då har det ju också visat sig att många ansåg att ordet behövdes.

Att argumentera emot själva förekomsten av ett ord är inte bara ganska meningslöst, det är i sig ett försök att begränsa språket och vårt uttryckssätt. Det är 1984 på riktigt och vill man hårddra det så är det att argumentera emot möjligheten till en öppen, fri och demokratisk samhällsdebatt.

Man försöker inte bara säga emot sina motståndare, man försöker ta orden, eller åtminstone ordet, ifrån dem.

Men kanske mest slående av allt är hur de som argumenterar emot användningen av 'hen' omedvetet och antagligen ovilligt hjälper till att sprida ordet. Ett ord som relativt nyligen var både okänt och icke-saknat för de allra flesta hittar varje gång de debatteras nya anhängare.

Nu har det gått så långt att ordet säkert är här för att stanna.”

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d190acb7b264" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/tv%C3%A5-typer-av-kreativitet-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQEZkCvo3XLgcQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1561922037408?e=1630540800&v=beta&t=uLJzHJAEXIN1dSaL5nplqF86eo-ulC4t34CgxWnbmPc" ,"cred":"Photo by Sharon Pittaway on Unsplash" ,"title":"Två typer av kreativitet" ,"date":"2019-06-30" ,"fullText": `

Jag har lagt märke till att jag är som mest kreativ när jag antingen är fokuserat eller helt avslappnad. Gemensamt för båda dessa tillstånd är att jag känner mig lugn, det kanske största hotet mot kreativitet är antagligen stress.

Det är dock stor skillnad på att vara fokuserad och att vara avslappnad och lika stor är skillnaden på den kreativitet som jag kan uppleva i de båda tillstånden.

När jag är fokuserad kan jag hitta detaljlösningar på precis det konkreta problem som jag fokuserar på. Lösningarna kan i sig vara nyskapande, men resultatet i sig gör ingen förvånad. Det problem som i bästa fall blir löst är precis det problem som det var avsikten att lösa.

Den avslappnade kreativiteten är mycket större, och ofta mycket mer nyskapande. Den överraskar också mig när den ger mig idéer som jag aldrig sökt, och när den hoppar från ämne till ämne. Denna typ av kreativitet kommer ofta i vågor och med varje våg kan ett antal helt orelaterade idéer följa.

Längre från fokus kan jag knappast var. Tankarna kretsar än kring det ena, än det andra, och ofta är det runt saker som jag inte haft mitt fokus på länge, saker som av olika anledningar tvingats att bli nedprioriterade.

Jag brukar låta dessa vågor bara skölja över mig, eventuellt medan jag snabbt krafsar ner de idéer som dyker upp. Med tiden har jag lärt mig att inte fånga dem, att tvinga mig själv att fokusera på någon av dem, för då slutar det att komma nya.

I det här tillståndet är det bästa jag kan göra att samla idéerna på hög för att sedan sortera och bearbeta dem vid ett senare tillfälle.

Det finns naturligtvis många slutsatser att dra från detta, men den som jag själv upplever som kanske viktigast är att vi regelbundet måste låta våra tankar flöda fritt. Vi behöver avkoppling, men att tänka fritt är inte nödvändigtvis ledighet. Möjligheten att göra det både kan och bör ingå också i våra jobb.

Allt fler arbetsgivare efterfrågar kreativitet, men frågan är om de verkligen skapar förutsättningar för de anställda att vara kreativa. Låter vi våra anställda fokusera så att de kan hitta kreativa lösningar? Och låter vi dem få tid för fria reflektioner så att den verkligt visionära kreativiteten också får en chans?

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5d0fd1385bb69" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/h%C3%A5llbarhet-och-samarbete-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHwdQ3eW_70Qw/article-cover_image-shrink_600_2000/0/1561317502874?e=1630540800&v=beta&t=Lvy6B5mOXkoYy-G-cCILr2KdCuopmhNDm-1ytBBH6W0" ,"cred":"Progreat AB - Tillsammans skapar vi en bättre värld." ,"title":"Hållbarhet och samarbete" ,"date":"2019-06-23" ,"fullText": `

Detta är mitt 50:e blogginlägg och vad kan vara mer lämpligt än att ägna det åt att jag har sagt upp mig och från och med i höst kommer att driva mitt eget bolag, Progreat AB, på heltid?

Detta känns nästan lika skrämmande som spännande. Jag har aldrig varit någon säljare och hur jag skall få kunder är en fråga som ger mig mycket huvudbry. Men jag antar att det är något jag kommer tvingas att lära mig.

Nya äventyr förutsätter alltid nytt lärande och det är just utmaningarna som gör det till ett äventyr.

Progreat är ett företag som jag har byggt kring min önskan att jobba med hållbarhet och för att skapa en bättre värld. Det är också en plattform för att kunna samarbete professionellt med andra likasinnade. Båda dessa delar sammanfattas i företagets motto, ”tillsammans skapar vi en bättre värld”.

Jag håller på om att arbeta fram ett föredrag om AI ur ett samhällsperspektiv, skissar på en mentortjänst för unga kvinnor inom IT, funderar kring ett program för executive coaching och har naturligtvis en massa tankar kring jämställdhet men jag är också nyfiken och alltid öppen för andra sätt att jobba med utvecklingen av vårt samhälle.

Har du idéer kring detta som du vill dela med dig av mottas de med tacksamhet. Vill du samarbeta eller anlita mig är det naturligtvis fantastiskt roligt.

Det här är ett äventyr som jag drömt om länge och aktivt planerat för under det senaste året. Jag är inte alls säker på att det kommer att gå bra, men jag är helt övertygad om att det är värt att ge en chans.

Vad är ditt nästa drömsteg i livet? Vad hindrar dig att ta det? Hur hindras du av att inte ta det?

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5ccf0b31472ad" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/den-moderna-ledaren-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQFYe9bhegJrpw/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1557072553035?e=1630540800&v=beta&t=6H7e7Ch6B-hmr0qHj2rCB3nbqR5dx9jDvCBg26UF4Zk" ,"cred":"The Royal Society [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]" ,"title":"Den moderna ledaren?" ,"date":"2019-05-05" ,"fullText": `

Många av dagens verkligt stora företag drivs eller fördes till framgång av en karismatisk ledare. Microsoft, Apple, Oracle, Virgin, Facebook, Amazon och Tesla är exempel på företagsnamn som de flesta av oss genast förknippar med en enskild person.

Trots att de är gigantiska och har väldigt stora skaror av anställda ser vi eller har vi sett dem som något av en one-man-show.

Är Gates, Jobs, Ellison, Branson, Zuckerberg, Bezos och Musk den ideala ledaren personifierad?

Det är svårt att säga något annat än att de all var eller är fantastiska företagsledare som skapade en framgång som vi måste imponeras av, men jag ser ändå många faror med att se dem som förebilder för det framtida ledarskapet. Faktum är att samtliga tre delar i ordet one-man-show rymmer varsin varning.

One visar att det vi ser är ett närmast despotiskt ledarskap och även om det kan leda till stora framgångar är det svårt att kopiera ett ledarskap som bygger på en enskild persons stora aktieinnehav eller annan typ av oinskränkt inflytande. Inte heller tror jag det är särskilt eftersträvansvärt att ett företags framgång är så beroende av en enstaka person eller att ledarskapet är så centraliserat.

Man är det andra ordet som signalerar fara. Det är svårt att komma på någon enstaka kvinnlig ledare som skulle passa in bland de nyss nämnda männen. Varför det är så kan man förstås diskutera men börjar vi modellera ledarskap utifrån en exklusiv manlig grupp lär vi inte se en ökad jämställdhet i framtiden.

Till sist har vi ordet show som för mig indikerar att det i alla dessa fall rör sig om personer som älskar att själv stå i centrum och om ”one” stod för ett despotiskt ledarskap så kan show stå för personkult. En karisma i världsklass är ännu svårare att kopiera än ett stort aktieinnehav och dessutom är det knappast kring den enskilda ledaren som ett bolag vill centrera uppmärksamheten.

Även i sin helhet signalerar begreppet one-man-show en fara. I ett bolag så starkt präglat av en enskild person blir det ofta svårt för andra ledare att utvecklas och frodas vilket på kort sikt försvagar bolagets ledningsstruktur och på lång sikt hotar successionen.

Så utan att på något sätt förringa de ledare jag har valt som exempel, eller deras o-ifrågasättbara prestationer, så tror jag inte att de är särskilt bra förbilder. Många är de ledarskapsböcker som försöker bryta ner dessa speciella personers egenskaper till mallar för framgång utan att reflektera just över hur speciella personerna är.

De allra flesta av oss varken är eller kan bli en Jobs. Och trots hans framgång är det nog inte heller en sådan chef jag skulle vilja ha.

Skulle jag välja en av dem blir det förmodligen Branson för att han sticker ut genom att ofta lyfta fram sin personals betydelse. Framgång skapas sällan av en enskild person och få av oss skulle förmå eller ens vilja axla allt det ansvar som det skulle innebära att själv bära ett företags framgång.

Fortsätt gärna att beundra dessa ikoniska ledare, men använd dem inte som förebilder för ledarskapet i ditt eget företag.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5cb22d4698378" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/n%C3%A4r-slit-och-sl%C3%A4ng-har-blivit-bara-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHvU92_0Vga9Q/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1555180619610?e=1630540800&v=beta&t=f2Ow-di3OnXzgZs4olz-bHm-HSotkhOLMz38YYDwyss" ,"cred":"https://unsplash.com/photos/D1W3rQGaNhI" ,"title":"När slit och släng har blivit bara släng" ,"date":"2019-04-13" ,"fullText": `

Jag skrev ett inlägg som jag delade på både Facebook och LinkedIn:

”Jag har, av hållbarhetsskäl, en policy att inte slänga kläder förrän de är verkligt utslitna eller jag av någon annan anledning inte kan använda dem.

Det gör att jag har en massa kläder som är lite fel storlek, lite för urtvättade eller lite fel på något annat sätt. Min enda chans att bli av med dem är att använda dem, att slita ut dem.

Mina helgkläder är kanske inte alltid så stilfulla, men nästan alltid väldigt sköna. :)”

När en av de vanligaste kommentarerna blir att man kan lämna sin gamla kläder till välgörenhet börjar jag undra över vår syn på slit och släng. Vad skiljer att lämna bort gamla kläder från att slänga dem?

Visst, någon kanske har glädje för dem, men framför allt ger det oss själv lite bättre samvete. Hade vi verkligen velat hjälpa hade gåvan inte behövt bestå av saker som vi själv anser oss för fina för att använda.

Att ge bort eller slänga bort gamla kläder skapar ett utrymme för oss att köpa nya, kanske till och med ett behov. När jag växte upp brukade vårt samhälle kallas för slit och släng. Med det menades att vi köpte saker av så dålig kvalitet att de bara höll en kort tid och sedan tvingades vi att köpa nytt.

Det var bättre förr. Idag köper vi nytt trots att det gamla ännu inte är utslitet.

Innan vi slänger något, eller dövar vårt dåliga samvete något genom att ge bort det, borde vi reflektera över om behovet verkligen finns. Behöver vi verkligen köpa nytt? Eller kan det gamla fungera ett tag till?

Visst kan det vara roligt att ha nya kläder ibland. Visst kan det vara roligt att fynda på rea och vara ståtligt klädd på fest.

Men visst finns det också dagar när strumporna gott kan vara lite slitna, när det duger med ett par jeans utan perfekt passform eller med en något urtvättat t-shirt?

”Klädindustrins utsläpp är näst störst i världen. Strax efter oljeindustrin.” Citatet kommer från modeskaparen Eileen Fischer. Om det stämmer kan säkert diskuteras, men numer är de flesta, inklusive klädbranschen, överens om att mode- och klädindustrin är en stor miljöförstörare.

Vi behöver helt enkelt bli bättre på att återanvända gamla kläder. Eller varför inte på att bara använda dem?

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5ca85fc370542" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/offer-eller-n%C3%A5gon-som-tar-ansvar-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHhr6NwsMwWlw/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1554538208279?e=1630540800&v=beta&t=QZJq0cr8Bhhiw05oR5S0qdNkE7zVrTykT6pYMPo98hU" ,"cred":"The Illustrated London News, 26 March 1892." ,"title":"Offer eller någon som tar ansvar?" ,"date":"2019-04-06" ,"fullText": `

Är det något som är heligt för mig så är det demokrati. Jag älskar den vackra och lite naiva tanken att alla människor är värda och mogna att ta ansvar för hur vårt land, och i förlängningen vår värld, skall styras.

I denna tanke ligger en väldigt stor tro på människan och när jag nu utbildar mig till coach ser jag att denna tro också är grunden för coaching. Det handlar om en övertygelse att varje människa själv vet vad som krävs för att ta ansvar och för att lösa sina problem. Coachens roll är att hjälpa klienten att finna sina egna svar.

Vägen till att göra det är kanske något förvånande inte att styra klienten, utan att lyssna på denna. Att få klienten att lyssna på sig själv och sina kanske något undermedvetna tankar. Som coach tror jag på att varje människa bär svaren inom sig.

Jag har lätt att ta till mig denna starka tro på människan, kanske mest för att det är en tro jag alltid har burit med mig. Vi människor har ett fantastiskt intellekt och en fantastisk förmåga att se hur saker hänger ihop. När något inte fungerar vet vi ofta instinktivt var problemet sitter och efter lite eftertanke vet vi också oftast vad som krävs för att lösa det.

Det finns dock som så ofta ett litet men.

Men…

…vi måste ta ansvar. Vi måste vilja se att vi sitter på svaret och att vårt agerande påverkar världen omkring oss. Inte minst måste vi våga erkänna att vi själv har en förmåga att påverka i vilka situationer vi hamnar och hur vi sedan hanterar dem.

Det är lätt att vara ett offer. Med lätt menar jag inte att det behöver vara särskilt roligt, men det finns ofta en stor befrielse i att kunna skylla på saker vi inte själv rår över, eller att kanske i vissa fall till och med skylla på någon annan person.

Som offer blir man drabbad av yttre omständigheter och dessa rår vi självklart inte över. Det är inget vi kan hjälpa och inget vi kan påverka. Det är framför allt inget vi kan klandras för.

Vi känner alla igen offret. Vi har offer runt omkring oss, både privat och i jobbet. Kanske gör de oss irriterade, kanske tycker vi synd om dem…

Är vi ärliga så finns offret inte bara i vår omgivning, utan också inom oss. Även den mest självständiga och ansvarsfulla person tar ibland på sig offerrollen, och häri ligger min poäng. Att vara ett offer är ett val. Kanske inte alltid ett medvetet sådant, men fortfarande ett val.

Som coach ställer man ofta frågor, men dessa bör vara icke-dömande och icke-värderande. Ibland kan man som coach också ställa frågor med lite edge, men bara om klienten är redo för dem.

Till oss själv bör vi våga vara lite tuffare och alltid ställa frågor med en tydlig värdering, frågor som också ställer krav på oss.

En av dessa frågor kan vara vem vi väljer att vara idag, offret eller den som tar ansvar. Den som drabbas eller den som tar tag i sitt liv och styr det.

Självklart rår vi inte över yttre omständigheter, men hur vi förhåller oss till dem är helt och hållet vårt eget val.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c799b53e7e8c" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/fokus-%C3%A4r-mer-kritiskt-%C3%A4n-tid-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQFwsFTkIcqY3g/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1551473186922?e=1630540800&v=beta&t=gZ9_VCAoRl5Z7PqbxIWJ2KvKgmrnatLj41t0J3H4xDg" ,"cred":"https://www.pexels.com/photo/view-of-airport-247791/" ,"title":"Fokus är mer kritiskt än tid" ,"date":"2019-03-01" ,"fullText": `

Jag kommer på morgonen och börjar programmera. Det här kan bli en bra dag på jobbet. Allt flyter på och det hinner gå någon timme av produktivt kodande innan det är dags för dagens första möte.

Det tar lite tid att fokusera om. Till en början är mina tankar fortfarande kvar djupt inne i koden, men sedan börjar mötet intressera mig. Jag är kanske lite annorlunda på den punkten, men jag gillar möten. Jag är nörd på mer än ett sätt, och faktiskt lite av ett mötesproffs.

Trots att det var ett intressant möte och dessutom gick ganska bra är det med lättnad som jag åter sätter mig framför datorn. Till en början går det lite trögt, men sedan börjar koden få liv igen. Jag ser inte längre kodrader utan känner mig snarare som en koreograf som får de olika delarna programmet att dansa och tillsammans bilda ett konstverk.

Kom inte till en utvecklare och säg att kod inte kan vara vacker.

Lunchen blir inget avbrott. Medan jag själv kopplar av dröjer sig mitt undermedvetna kvar i koden och någonstans djupt inne i min hjärna faller okända bitar på plats. Väl tillbaka på kontoret har jag några verkligt produktiva minuter när några små ändringar gör verklig skillnad. Det tar inte lång tid innan jag är lika inne i koden som jag var före lunch.

Tyvärr blir jag störd av en kollega som bara har en kort fråga. Fem minuter senare går han därifrån nöjd med att själv ha kommit på ett svar som han egentligen inte behövde min hjälp med.

På nytt vänder jag min uppmärksamhet mot koden. Men den här gången börjar kodraderna aldrig dansa. De är bara text på skärmen framför mig. Jag försöker att jobba på rutin, men det hade funkat bättre i en annan roll.

Ett möte kan jag hantera på rutin, men jag kan inte programmera utan att ha ett antal tankar aktiva i min hjärna samtidigt och när jag mu lyckas få till en andra parallell tanke flyter den snarare iväg åt helt fel håll. Vad var det egentligen vi kom fram till på förmiddagens möte? Var det imorgon som den nya konsulten skulle intervjuas?

Det fanns helt enkelt inte mer än tre omfokuseringar i mig den här dagen, och ungefär där går nog min gräns varje dag.

Är inte klockan fem snart?

***

Som VD definierade jag roller utifrån tidsperspektiv. Själv tog jag hand om frågor som låg år eller halvår in i framtiden. Min ledningsgrupp fick fokusera på månader och veckor och sedan delegera dagar och timmar till sina respektive medarbetare.

Jag tror nämligen inte att vår hjärna är skapad för att blanda vitt skilda tidshorisonter. Med ett splittrat fokus får vi svårt att finna klarhet. Vi ser inte sambanden om vi blandar perspektiv som är allt för olika.

Fokus är ömtålig vara som vi måste hantera försiktigt. Ständiga avbrott och växlande arbetsuppgifter kan fungera bra i vissa sammanhang. Men för mig som utvecklare kan det där femminutersavbrottet av en kollega som ”bara vill ha ett kort svar” kosta rejält i form av effektivitet. Och i pengar, för vi utvecklare är inte billiga, och det är vårt kodande som ger arbetsgivaren värde för pengarna.

Det är avbrottet i sig som är problemet, inte längden på störningen. Bara att fråga mig om jag har tid är illa nog. Ibland undrar jag om det inte var för att slippa den typen av avbrott som någon utvecklare i programmeringens barndom skapade e-posten.

Självklart är det inte bara utvecklare som behöver flow och fokus. Som chefer, men också som kollegor, måste vi respektera detta och låta alla våra medarbetare få jobba ostört.

Det var sant när jag i berättelsen beskrev mig som ett mötesproffs. Jag har utbildat i mötesteknik och lett möten med hundratals deltagare. Jag älskar debatter om både sakfrågor och mötesformalia, men det innebär inte att jag gillar onödiga eller ofokuserade möten.

Möten precis som programmering är en konstform som många har svårt att behärska. Det första jag skulle vilja lära dem är att inte kalla mig till ett möte där jag inte behövs, och det andra är att om jag ändå kallas så bör mötet ligga i samband med något annat avbrott.

Stycka inte sönder min dag. Jag behöver mitt fokus. Och om du tänker efter så gör nog du också det.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c719d7cea235" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/n%C3%A4r-min-ekonomi-raserades-tankar-om-h%C3%A5llbar-konsumtion-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQFiGi7UnLGg_g/article-cover_image-shrink_600_2000/0/1550949270286?e=1630540800&v=beta&t=vaGdlnELWRELt_K-WUrLRnxC4CqLuw4LOBS3NlkdLzE" ,"cred":"Från kammarrättens dom" ,"title":"När min ekonomi raserades (tankar om hållbar konsumtion)" ,"date":"2019-02-23" ,"fullText": `

Det finns naturligtvis en lång historia bakom detta, men jag hoppar direkt till den dag sommaren 2015 som jag fick följande dom i min inbox.

Inkomsterna som det pratas om var av en ganska virtuell karaktär, men det blev inte skatten, så resultatet var att min tidigare ganska stabila ekonomi i ett slag raserades. Med räntor ville Skatteverket ha drygt tre miljoner, i det var i huvudsak pengar jag inte hade.

Det är vid sådana här tillfällen som man skall vara glad att man har en snäll familj. Hade det inte varit för den hade det varit hela min tillvaro, och inte bara min ekonomi, som hade slagits i spillror.

För att göra en något längre historia kort, kunde jag med deras och bankens hjälp betala, men det lämnade mig skuldsatt upp över öronen.

Det kom ytterligare en liten börda som adderades till det hela. I sammanhanget kan den tyckas vara marginell, men det kändes verkligen inte så vid tillfället.

Jag hade börjat bry mig väldigt mycket om både kost och motion vilket hade resulterat i att jag hade gått ner från large till medium och var i akut behov av en helt ny garderob. Strumpor och kalsonger var i princip de enda kläder som fortfarande passade något så när.

Så varför skriver jag om detta?

Låt mig börja med att klargöra att jag inte tänker gnälla över skatten. Självklart höll jag inte med vare sig Skatteverket eller Kammarrätten, och att Förvaltningsrätten gick på min linje var en klen tröst, men jag accepterar domen, och jag tycker att man skall betala sin skatt även när den känns orättvis.

Pengar har aldrig varit särskilt viktiga för mig och även om jag hellre hade haft kapital än skulder så inser jag att jag har det ganska bra. Det finns verkligen ingen anledning att gnälla. Det är inte det den här artikeln handlar om.

Den handlar om vår konsumtion och hur billigt det faktiskt går att leva. Det fanns en period i sviterna av Kammarrättens dom och min garderobs skrikande behov som jag kände ångest för varje krona jag spenderade.

Fördelen med en strikt diet är att den kan göras väldigt billig. Te och havregryn, som fortfarande utgör en väsentlig del av min kost, är inga stora utgifter, och jag tränar i mitt eget gym eller genom långa power walks, så det är inte heller särskilt dyrt.

Det var klädkontot som var mitt verkliga problem.

Ganska snabbt går det dock att skära också i detta. Inte ens som VD behöver man verkligen en kostym. En kavaj räcker långt, och en sådan behöver inte kosta flera tusen. Med några hundra kommer man ganska långt, om man bara väntar på en rea.

Jag är en Levismänniska, och jag vill ha mina jeans, men det räcker långt med två par, och det går utmärkt att välja par som reas ut. I övrigt hade jag inga problem att för en tid avstå från märken.

T-shirts är ett fantastiskt basplagg, och sådana kan man köpa helt OK för ett par tior. Tröjor kostar något mer, men det behöver man inte så många. Jackor, ja usch, än en gång var jag tacksam för reor och outlets.

Idag har jag åter en ganska komplett garderob och med tiden har jag kryddat den med allt mer lyx, men jag försöker att komma ihåg vissa lärdomar. Även om jag har slutat att snåla så reflekterar jag fortfarande över min konsumtion. Även nu när jag känner att jag har råd att leva, så försöker jag att minnas att det inte primärt är konsumtion som ger livskvalitet.

Jag funderar både över varför jag äter och varför jag köper, och svaret var ganska chockartat. Inte sällan åt jag av tristess eller som sysselsättning. Mat var ett tidsfördriv snarare än något annat. Och samtidigt gnäller vi över att vi har ont om tid.

Allt mer handlade jag på nätet, delvis en kvarleva från att ständigt ha letat efter nedsatta kläder, men mina köp styrdes plötsligt mer av utbud och återigen behov av tidsfördriv, än av behov av kläder. Nu när jag skriver det känns det verkligen helt sinnessjukt, men jag kommer fortfarande ofta på mig själv med att nätshoppa som tidsfördriv och med att lägga något i ”korgen” bara för att det är billigt.

Det krävs betydligt mer medvetande för att plocka bort allt det jag faktiskt inte behöver ur korgen.

Något har gått ordentligt fel när vi har förvandlats till konsumenter för konsumtionens egen skull. Jag är inte dömande, har man råd skall man kunna unna sig att köpa saker som man behöver och också saker som ”bara” gör en glad. Jag kan till och med förstå att handlandet i sig kan vara en hobby, så i vissa fall kan jag fortfarande ha förståelse för konsumtion också som tidsfördriv.

Jag inser att min vana att handla latte, och ibland mer än så, på Espresso House är ett bortskämt, men samtidigt väldigt njutbart, beteende. Jag pratar alltså inte om skambeläggning eller minimalism.

Men jag är glad att jag själv åtminstone börjat reflektera lite över mina konsumtionsmönster. För även när ekonomin inte kräver det, så kommer klimatet att göra det.

Hållbarhet har många dimensioner.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c66c83f90c2b" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/det-finns-bara-ett-samh%C3%A4lle-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQG_Cgm_Z0QdTg/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1550239477612?e=1630540800&v=beta&t=HuvpUBKYlv9t4ohqsENE2euvOl_KyKsgufKYTMx6O3I" ,"cred":"https://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Earth_seen_from_Apollo_17.jpg" ,"title":"Det finns bara ett samhälle" ,"date":"2019-02-15" ,"fullText": `

Rubriken ”det finns bara ett samhälle” kan tyckas vara absurd. Det finns naturligtvis många olika samhällen, ett globalt och sedan en massa mer eller mindre lokala som antingen kan ses som självständiga eller delar av det globala.

Men det är inte alls den uppdelningen jag avser. Inom vart och ett av dessa (del)samhällen tenderar vi att göra ytterligare uppdelningar, och då inte uppdelningar på geografisk bas, utan baserat på intressen och funktioner.

En av de vanligaste uppdelningarna är den mellan privat och offentligt.

Självklart finns det motsättningar mellan det privata och det offentliga. På individnivå kan det handla om integritet och den enskildas intressen kontra det gemensammas. På organisationsnivå kan det handla det om näringslivet kontra offentliga institutioner.

Men i båda dessa motsättningar finns också en annan sak att notera, nämligen att det privata och det offentliga lever i symbios. Det finns bara ett samhälle, och det är i och för detta vi alla verkar.

Ibland verkar vi glömma det. Ibland drabbas vi av girighet som leder till rovdrift och i värsta fall hotar själva de biologiska förutsättningarna för vår egen gemensamma existens. Eller för den rättvisa och balans som faktiskt är samhället.

Det offentliga har service som sin huvuduppgift. Det privata har ofta vinst som incitament, men service är medlet för att skapa denna vinst. Vinsten är i sin tur ett sätt att skapa resurser, resurser som på olika sätt, t.ex. genom beskattning, kommer också det offentliga till gagn.

Jag har redan nämnt rättvisa och balans som grunderna för vårt samhällsbygge. Privat och offentligt är bara en av väldigt många saker som måste balanseras i vårt samhälle, och att hitta alla dessa balanser ligger i allas intresse.

Jag har också redan nämnt symbios. Vi behöver både privat och offentligt. De båda delarna måste samexistera, och allra helst samarbeta. Även om de naturligtvis i enskilda fall också kan konkurrera, så är inte dess existens i sig konkurrerande. Utan kompletterande.

Det finns bara ett samhälle. Vi är alla en del av det. Vi har alla krav på det. Och vi har alla ansvar för det.

Det ansvaret måste vi ta gemensamt.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c5ddb8bc49db" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/politisk-insiderinfo-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQF6QRatommOuQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1549654697616?e=1630540800&v=beta&t=s2N8dKIWm4RIxcKvZ_VcLyiDfAHy3z2j4wtUoqYIZ_4" ,"cred":"Photo taken by Christian Gidlöf. Released into the public domain." ,"title":"Politisk insiderinfo" ,"date":"2019-02-08" ,"fullText": `

Jag är uppvuxen i en politikerfamilj. Det var länge en självklarhet för både mig och min omgivning att jag själv skulle bli en politiker.

Nu blev det inte så, men jag hann vara med i den partipolitiska världen länge nog för att få vissa insiderinsikter. Och nu tänkte jag dela med mig av en av de kanske minst kända av dessa: Politiker är också människor.

Att detta för många kommer som en total överraskning förstår jag när jag hör hur de pratar om politiker, och om vad de (ofta anonymt) skriver till politiker.

Jag har själv som vuxen fått anonyma och väldigt personliga hatbrev trots att jag lämnade partipolitiken redan i de tidiga tonåren, och mina föräldrar drabbas mycket värre än så, trots att de bara var fritidspolitiker. Men jag vet att det är inget mot vad våra ”riktiga” politiker tvingas stå ut med.

Visst, de gör bort sig ibland. Som vi alla gör.

De blir också ledsna när någon säger eller skriver elaka saker om dem. Som vi alla blir.

Och de blir rädda när de får hot i mail, i brev eller via telefonsamtal. Som vi alla skulle ha blivit.

Jag brukar uppmuntra alla att ta del av den politiska debatten. Kritisera gärna politiska förslag som ni tror är dåliga för landet eller dess invånare. Kritisera också gärna politiker för deras handlingar om dessa är värda kritik.

Men skilj alltid på sak och person. För som ni nu all vet så är politiker också människor. Människor som lägger ner en massa tid och energi på att företräda oss alla och göra vad de tror är bäst för oss och vårt land.

Är vi missnöjda med våra politiker så har vi lyxen att kunna rösta bort dem. Vi har också möjligheten att själv engagera oss politiskt.

Men kanske framstår plötsligt inte politikerrollen som så gynnad? Inte när vi själv uppmanas att offra vår fritid och energi?

Jag förstår det, jag valde själv bort det alternativet i unga år. Men just därför respekterar jag alla de som stannade kvar i eller sedan dess sökt sig till politiken.

Jag skall avslöja en hemlighet till. Det är inte bara politiker som förtjänar din respekt. Det gör din granne, din chef och din kollega också. Och de som dör på Medelhavet i sina försök att nå ett liv med drägliga livsvillkor.

För de är också människor. Precis som våra politiker.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c56e1ee5fa4d" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/risk-och-l%C3%A4rdomar-fr%C3%A5n-spelbranschen-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQFNAJC3wno6Cg/article-cover_image-shrink_600_2000/0/1549197525679?e=1630540800&v=beta&t=_aDcgzuzbvvUFA0EkiwQzSYBrt0M9dAnSwkQ_7xt4f4" ,"cred":"" ,"title":"Risk och lärdomar från spelbranschen" ,"date":"2019-02-03" ,"fullText": `

I mitt förra blogginlägg, som handlade om strategi, varje kort inne även på ämnet risk. Detta tänkte jag nu utveckla något.

Under mina fem år i bettingbranschen jobbade jag ihop med professionella spelare och det är en väldigt bra miljö när man vill lära sig att förhålla sig till risk.

Spelare är överlag ganska riskvilliga, men få saker vore mer fel än att påstå att de tar lätt på risk. Jag har tagit med mig åtminstone två väldigt viktiga lärdomar från mina samtal med dem.

Den första är att risk varken bör välkomnas eller undvikas utan snarare värderas. Den kommer alltid med ett pris, men den kan också komma med en stor uppsida. En avgörande fråga är om den senare uppväger den förra.

Vid vanligt spel sammanfattas detta med att det rätta oddset bör vara 1 / risken. Är risken 50% eller annorlunda uttryckt 0,5 så är det rätta oddset 1/0,5 = 2 och vi vill alltså ha minst den dubbla insatsen tillbaka när vi vinner.

Den andra delen av en riskbedömning är frågan om vi alls har råd att förlora. Även en ekonomiskt fördelaktig risk är förmodligen en felsatsning om den riskerar företagets överlevnad.

Även för detta finns det naturligtvis matematik inom spelbranschen. Vanligen använder man sig av Kellys formel, men jag tänker inte gå in i detalj på hur den fungerar utan jag nöjer mig med att beskriva dess syfte.

Formeln används för att avgöra hur stor del av sin totala plånbok man bör satsa i ett enskilt spel, eller annorlunda sagt hur mycket du har råd att förlora på spelet. Ju bättre spelet är desto mer är det rationellt att satsa, vilket formeln kvantifierar.

Nog om betting. Låt oss kort sammanfatta vad dessa lärdomar betyder för oss som driver affärer.

Risk bör värderas utifrån vad den ger för potentiella vinster och förluster samt efter våra möjligheter att hantera förlusterna. Båda dessa aspekter måste vägas in i våra beslutsunderlag. För att göra det seriöst behöver vi en bedömning av risker, insatser och potentiella vinster.

För att eliminera risken (passande uttryck) att våra känslor spelar in i beslutet kan det vara klokt att verkligen kvantifiera de olika storheterna i siffror och sedan låta kall matematik bidra i utvärderingen.

Det var nämligen en annan sak jag lärda mig av spelarna. De må vara riskbenägna, men de har alltid stenkoll på matematiken bakom sitt risktagande.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c4b543710a46" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/strategi-som-ger-handlingsutrymme-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHLuqdXu-IP3Q/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1548440440366?e=1630540800&v=beta&t=O3swAe6An2YJT8YJRPB8d3LmNc0nyHwgzBOrODWHPlA" ,"cred":"http://www.donaldedavis.com/PARTS/allyours.html" ,"title":"Strategi som ger handlingsutrymme" ,"date":"2019-01-25" ,"fullText": `

När någon skall beskriva mina styrkor kommer nästan alltid ordet strategisk upp. Det är egentligen inte så konstigt. Redan som barn visste alla, inklusive jag själv, att jag skulle bli politiker när jag blev stor.

Men ödet och den tonåriga Patrik ville annorlunda och jag lämnade politiken innan jag ens hade börjat gymnasiet, men redan då hade jag samlat på mig ett antal års politisk och strategisk skolning.

Efter politiken började jag under en kort men intensiv period spela schack, och från den erfarenheten tog jag med mig framför allt två lärdomar. Att varje drag skall skapa möjligheter inför nästa och att motståndarens agerande är ganska oförutsägbart så att du därför måste skapa goda förutsättningar för alla tänkbara utfall.

För framtiden blir inte, det är vi som skapar den.

Vi älskar berättelser om den djärve entreprenören som satsade allt på ett kort och vann, men hade vi pratat lika mycket om alla dem som visserligen vågade allt, men sedan misslyckades, hade vi insett att detta inte är någon särskilt lyckad strategi.

Friskt vågat är sällan i närheten av hälften vunnit. Risken att vi förlorar när vi vågar friskt brukar överväga rejält.

Istället bör en bra strategi ge dig ett vitt handlingsutrymme med goda möjligheter i alla scenarier, precis det som min korta schackperiod lärde mig.

Helmuth von Moltke den äldre, en erkänt briljant militär strateg, lär ha sagt att ingen plan överlever den första kontakten med fienden. Därför ansåg han att strategier skulle skapa förutsättningar för kommande taktiska beslut.

Han påstås även ha vägrat befordra underordnade innan de minst en gång hade brutit mot en order, för den som inte förstått att planer måste revideras har inte heller förstått sitt ansvar för genomförandet.

Idag är detta viktigare än någonsin. Vi har alla hört att utvecklingen nu går fortare än någonsin, och att den ändå aldrig mer kommer gå så långsamt som den gör just nu. Långsiktiga och stela planer fungerar inte längre. Det är inte bara kontakt med fienden som gör planer obsoleta, utveckling är en minst lika svårhanterad motståndare.

Om man inte gör den till sin vän, vill säga. En flexibel strategi som skapar handlingsutrymme skapar också konkurrensfördelar i en snabbt föränderlig värld.

Så istället för att lägga din energi på att skapa detaljerade planer som snabbt blir förlegade bör du formulera en strategi som ger dig stöd oavsett vad framtiden för med sig.

Det är svårt att sia. I synnerhet om framtiden. Men det hindrar oss inte att vara förberedda.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c462a6de4c44" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/en-person-p%C3%A5-jobbet-och-annan-hemma-patrik-kruse-1e/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQHaA51zKZG60w/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1548102027041?e=1630540800&v=beta&t=jG2P6wg7LP5FQwrpFgsIatSHQfmb9whBSfuE-eHBmqY" ,"cred":"https://www.kissclipart.com/purple-theatre-masks-clipart-theatre-mask-clip-art-q3y0ba/" ,"title":"En person på jobbet och en annan hemma?" ,"date":"2019-01-21" ,"fullText": `

Behovet av balans mellan arbete och privatliv lyfts ofta fram och självklart är en sådan balans viktig. Men lika viktigt tror jag det är att kunna vara autentisk, dvs att kunna vara sig själv trogen, även i yrkesrollen.

Trots att vi har olika roller hemma och på jobbet kan vi inte växla mellan olika identiteter. Man är bara en människa och mår inte bra av att försöka låtsas vara något annat. Att ständigt spela en roll kommer att dränera en på energi samtidigt som man i längden kommer att förlora i trovärdighet.

Det märks när någon inte är äkta.

Med åren har jag börjat bry mig allt mindre om hur jag förväntas vara, och istället försökt vara den jag faktiskt är. Till min förvåning upptäckte jag att omgivningen inte verkar ha några som helst invändningar mot detta, tvärtom.

Som så ofta visade sig begränsningarna vara satta av mina egna fantasier.

Vi förväntar oss att människor i vår omgivning är just människor. Det är ju faktiskt ganska naturligt. Därför kan, och bör, vi också våga vara trygga i vår mänsklighet.

Som chef måste man våga var chef. Något annat säger jag inte. En expert måste tro på och hävda sin expertis. I båda dessa fall behöver man självförtroende, men självförtroende handlar, som namnet antyder, just om att tro på sig själv. Att våga vara den man är.

Så vad säger du? Skall vi lägga våra masker åt sidan? Jag är Patrik. Vem är du?

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c39ad01e959c" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/freddie-mercury-och-tolerans-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQH6InIw176_3w/article-cover_image-shrink_423_752/0/1547283292590?e=1630540800&v=beta&t=XWWEtG5FJfBXmN0N2EAjKkWtqNJAhklZqX4Il8zCVQQ" ,"cred":"Thomas Steffan [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html), CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/) or CC BY-SA 2.5 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5)], from Wikimedia Commons" ,"title":"Freddie Mercury och tolerans" ,"date":"2019-01-12" ,"fullText": `

Igår var jag på Bee med min bror och åt middag.

Vid baren satt två tjejer och hånglade kärleksfullt. De strålade av ny(?)förälskad lycka som gjorde det omöjligt för dem att hålla vare sig blickarna eller händerna borta från varandra. Och de gjorde på ett avslappnat och naturligt sätt, helt utan exhibitionistiska inslag. Det var glädjande att se hur obekymrat de kunde ge utlopp för sin kärlek och hur lite reaktioner detta väckte i restaurangen i övrigt.

Jag inser att Bee är en hemmaplan för homosexuella och att det kanske inte hade varit lika enkelt för dem på andra ställen, men för mig blev ändå deras öppna kärlek ett tydligt tecken på att vårt samhälle på många sätt har utvecklats i en positiv riktning.

Min bror och jag följde upp middagen med att gå och se Bohemian Rhapsody. Även om homosexualitet är ett ganska nedtonat tema så är det ändå ständigt närvarande. Något annat hade varit oundvikligt i en berättelse om Freddie Mercury, men vad som är ännu mera nedtonat är hur kontroversiellt homosexualitet faktiskt var på den tiden.

Filmen är ett tidsdokument från min egen uppväxt och den påminde mig bl.a. om hur aidsepidemin präglade stora delar av 80-talet. Så här i efterhand kan jag undra om inte aids kom att få en avgörande betydelse för hur omgivningen skulle börja känna först sympati och sedan i varje fall en viss förståelse för framför allt homosexuella män.

Har jag rätt är det verkligen tragiskt. Vi skall inte behöva en farsot för att kunna identifiera oss med andra människor trots att de på något sätt avviker från normen.

Varje människa är unik. Vi har alla något som sticker ut och denna mångfald är en styrka.

För knappt ett år sedan skrev jag ett annat blogginlägg om mångfald som avslutades med följande meningar:

”Mångfald är ett naturligt tillstånd. Det är avsaknaden av mångfald vi bör reagera på. Eller snarare reagera mot. Där mångfald saknas är risken stor att våra fördomar har lett oss fel.”

Filmen om Freddie Mercury visar att vi så sakta börjar att inse det. Men för mig var faktiskt de båda förälskade tjejerna vid bardisken ett ännu bättre exempel på hur okomplicerat det borde vara att bryta mot samhällsnormen.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5c30798585929" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/ett-l%C3%A5gt-pris-skapar-inget-behov-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQFZM-xzpwBi7g/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1546680526290?e=1630540800&v=beta&t=b0cSpdJVvtpMsE-b29e68olfILwcyvJkv_tljR0hQek" ,"cred":"https://www.pngfly.com/png-v4ngab/" ,"title":"Ett lågt pris skapar inget behov" ,"date":"2019-01-05" ,"fullText": `

Efter en period av reor, först Black Friday och sedan mellandagsreorna, kan det vara ett bra läge att fundera över sitt eget agerande under dessa.

Jag har under ett par år hållit en ganska strikt diet, och till min förvåning många gånger upptäckt att just extrapriser och rabatter tycks vara en av de stora svårigheterna för min karaktär att hantera. När något är ovanligt billigt tycks jag se det som ett svepskäl att trycka i mig extra kalorier trots att priset aldrig har varit skälet att avstå.

Samma sak är det under reaperioder. Plötsligt tycks jag vilja köpa saker jag inte behöver bara för att de är något billigare än vanligt. Det känns som att jag sparar pengar på att slå till trots att det uppenbarligen hade varit billigare att låta bli.

Låga priser är väldigt positiva när det är något vi behöver, alternativt gärna vill ha. Men vi bör komma ihåg att låga priser aldrig skapar ett behov. När priset lockar bör istället det första vi frågar oss vara om vi alls är intresserade av varan.

Det kan låta självklart, men när du rannsakar dig själv är risken att du inser att så inte är fallet. Jag har själv kommit till den insikten många gånger.

Enligt den amerikanska journalisten och citatmaskinen Franklin P Jones är ett fynd något du inte behöver till ett pris du inte kan motstå. Den meningen brukar jag leende påminna mig själv om när jag stolt passerar de nedsatta kanelbullarna utan att falla till föga.

Andra gånger är jag inte lika förståndig…

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5bf0a449556ee" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/livet-%C3%A4r-fullt-av-nyanser-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQF7nh2sDGD2Dw/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1542496978470?e=1630540800&v=beta&t=samyJAT8x3CINeGqRal2NB9QjyUnnyj-q4VnAccNop4" ,"cred":"https://pxhere.com/en/photo/1154421" ,"title":"Livet är fullt av nyanser" ,"date":"2018-11-17" ,"fullText": `

Skall vi människor lära oss av varandra måste vi lyssna i syfte att försöka förstå, men också vara beredda på att kompromissa med och ibland till och med ge upp våra egna ståndpunkter.

Det är en vanligt missuppfattning att vi bygger trovärdighet genom att framstå som väldigt säkra på vår sak. Tvärtom är det genom att vara beredd att resonera som man kan bli verkligt övertygande. Det finns ofta flera sidor av ett resonemang och genom att kompromissa kan man ta hänsyn till flera av de olika sidornas för- och nackdelar.

Hela vårt samhälle är byggt på denna typ av kompromisser mellan ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Nyanser är tecken på mångfald snarare än på svaghet. Mot nyanser står fundamentalism och det är något som de flesta av oss brukar vända sig emot.

Inte sällan hör man någon varna för ”det sluttande planet” och då bör alla som vänder sig mot fundamentalism bli alerta. ”Det sluttande planet” används ofta i syfte att motverka små förändringar som det är svårt att argumentera emot och då väljer man att istället varna för konsekvenserna av rena överdrifter.

Utveckling sker väldigt ofta i små steg och i form av kompromisser. Vi måste våga prova oss fram, kompromissa och tro på vår förmåga att balansera på sluttande plan. Vi måste kunna vara pragmatiska och flexibla nog att ta hänsyn till varje situations speciella omständigheter. Och detta måste vi kunna göra i både stort och smått.

Fler och fler lyfter fram att vi lever i en tid av ökad polarisering där ytterligheter allt oftare ställs mot varandra. Vi lockas allt oftare att välja sida istället för att söka kompromisser. Total öppenhet ställs mot total slutenhet. Förbud mot avsaknad av regleringar. Strikta regler mot ren anarki.

Det är inte så vårt samhälle är byggt. Det är inte så man bygger en demokrati eller en fungerade arbetsplats. Det är inte så man bygger respekt och förtroende.

Livet är vackert just därför att det är fullt av nyanser. Svaren finner vi sällan i ytterligheter eller enkla lösningar. Det är genom att våga balansera på ständigt sluttande plan som vi kan skapa förutsättningar för ett drägligt liv.

För både oss själv och för andra.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5bd1f79b4ea4e" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/vi-och-dom-om-att-bygga-murar-mellan-m%C3%A4nniskor-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4E12AQGs6iWhEC2w3g/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1540486797878?e=1630540800&v=beta&t=zfuAMILTFECy3B2c7wDLhnjjpoAshifdWsrX9gtOhGg" ,"cred":"https://pixabay.com/en/bernauer-stra%C3%9Fe-113173/" ,"title":"Vi och dom – om att bygga murar mellan människor" ,"date":"2018-10-25" ,"fullText": `

I mina reflektioner kring mångfald kommer jag ofta tillbaka till mitt arv från Hitlers Tyskland.

Det fick mig att redan som barn känna att jag ofta hade något att förklara. Var min familj nazister?

Och när jag såg på alla de amerikanska filmer där Tyskar genomgående framställdes som skurkar? Var min familj ond?

Bilden av Tyskar har förändrats väldigt mycket sedan dess, men vi har inte slutat att skilja på människor. Vi har bara flyttat lite på gränsen mellan vi och dom.

I Hitlers Tyskland fasade man för allt som man uppfattade bröt mot det uniforma, likriktat tyska. Därför fylldes koncentrationslägren av olika representanter för det vi idag kallar mångfald. Människor spärrades in i något av dessa groteska läger på grund av ras, politisk åskådning eller sexuell läggning. Det fanns många sätt att avvika från den accepterade normen, normen som gav en rätt att leva.

Själv är jag lyckligtvis för ung för att ha upplevt Hitlerregimen, men mitt tyska arv gav mig ändå en direkt upplevelse av hur vi bygger murar mellan människor. Varje gång jag skulle hälsa på min farmor i Berlin tvingades jag först passera järnridån och sedan Berlinmuren.

Det var en upplevelse som var svår att förstå för ett barn, men som jag påmindes om som vuxen när vi plötsligt satte upp staket på perrongerna i Kastrup och Hyllie. Det var chockerande att se Bahnhof Friedrichstraße återuppstå i vår tid och på hemmaplan.

Visst, det var långt från koncentrationsläger, men också långt ifrån den självklart öppna gräns vi har vant oss vid att ha mellan Malmö och Köpenhamn. Jämförelsen med Berlinmuren kändes faktiskt inte så överdriven som jag hade önskat att den gjorde.

I många filmer om apokalypsen ställs frågan på vilken sida av stängslet friheten finns, och det är en relevant fråga. När vi reser murar begränsar det oss på båda sidor. Visst var det lätt för mig som svensk att passera Berlinmuren, något som var helt utom räckhåll för de flesta på andra sidan, men samtidigt var deras värld svår för mig att greppa. Muren var trots allt ett effektivt hinder för min föreställningsförmåga.

Och vad var det egentligen den muren separerade? Tyskar från tyskar? Människor från människor?

Visst är det absurt?

Hur absurt har det tagit lång tid för mig att inse. Trots att jag är man, och därmed privilegierad, har jag alltid sett bristen på jämställdhet som ett stort samhällsproblem. Frågan har alltid engagerat mig. Men det är först på senare år som jag på allvar har sett parallellen till andra jämlikhetsfrågor.

Tycker jag det är konstigt att kvinnor särbehandlas måste jag väl också reagera när homosexuella blir särbehandlade? Eller när muslimer blir det? För det absurda är att vi bygger murar mellan människor. Oavsett hur vi väljer att motivera det.

En mur har inte en rätt och en fel sida. Den förminskar oss alla.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5bb64223cded1" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/h%C3%A4xprocessen-en-v%C3%A4g-till-social-innovation-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4D12AQGHUTGKYg_Qtg/article-cover_image-shrink_423_752/0/1538670741516?e=1630540800&v=beta&t=EJSdPDMuPZqlxcET7YgP4c8_KMnsF7IZccURD4RMNzA" ,"cred":"Baserad på https://www.kisspng.com/png-witchcraft-cauldron-royalty-free-clip-art-cooking-868709/" ,"title":"Häxprocessen – en väg till social innovation" ,"date":"2018-10-04" ,"fullText": `

Det finns många olika sätt att beskriva en innovationsprocess. Jag brukar använda en enkel modell som passar bra med hur min egna kreativitet fungerar. Med tanke på hur jag brukar illustrera den faller det sig naturligt att mycket fyndigt kalla den för häxprocessen.

Häxprocessen bygger på föreställningen att såväl idéer som problem kan vara frön till innovation, men för att mogna behöver de tid och även näring i form av en massa olika influenser.

Namnet häxprocessen är härlett från en liknelse med en puttrande gryta i vilken häxan då och då strör nya ingredienser i form av problem och idéer. I grytan får idéerna puttra ihop med problem som behöver lösas samtidigt som det hela tiden tillförs energi.

Energin är alla typer av influenser, oftast inte ens kopplade till det som puttrar i grytan.

För åtminstone för mig är det ofta en helt orelaterad kommentar eller händelse som plötsligt får det att klicka till i mitt huvud. Ett gammalt problem eller en gammal idé dyker upp i mina tankar där de tas ett steg längre mot en innovation.

I de flesta fall är de fortfarande långt ifrån mogna utan behöver fortsatt puttra vidare i grytan, men kanske i ett något mer greppbart tillstånd. Till sist blir vissa av dem så mogna att en mer medveten bearbetelseprocess kan ta sin början.

Nu får han ge sig, tänker kanske du, varför babblar han om detta?

Poängen som jag nu börjar närma mig är att även social innovation behöver det som i häxprocessen symboliseras av ingredienser och energi, och vi kan skynda på processen genom att vara medvetna om detta.

Först och främst måst vi synliggöra problemen. För att välja den fråga jag kanske brinner för allra mest som exempel måste vi synliggöra jämställdhetsproblematiken för att någon alls skall leta efter en lösning. Vi måste inse att vi inte lever i ett jämställd samhälle och vi måste förstå att detta är ett problem.

Då har vi ingredienserna på plats.

Sedan måste vi genom diskussioner, forskning, erfarenheter etc. driva de kreativa processen framåt tills vi har idéer som kan ta oss ett litet steg framåt. För de små stegen skall inte föraktas, det är genom sådana som varaktig förändring ofta skapas.

En positiv del i det hela är att såväl ingredienserna som energin föds ur ett öppet demokratiskt samtal. Det är genom att ständigt låta våra egna tankar möta andras som vi både för upp ögonen för samhällsproblemen och som vi tillsammans kan lösa dem.

Det kan tyckas att det blir mycket snack och lite verkstad, men jag vill hävda att snacket är en del av verkstaden. Det farliga är inte att prata om problemen, det farliga är blunda för dem eller tiga om dem.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5ba0a8ef79f90" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/h%C3%A5llbarhet-inte-bara-aff%C3%A4rsnytta-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C5612AQHrSmZ84QSCYw/article-cover_image-shrink_600_2000/0/1537255279789?e=1630540800&v=beta&t=lCPGaJ4VXf4IucJsXQ9y4_PU5mFAurLcdhk4NHekZT4" ,"cred":"Copyright: Christos Georghiou / 123RF Stock Photo" ,"title":"Hållbarhet – inte bara affärsnytta" ,"date":"2018-09-18" ,"fullText": `

I allt fler böcker och artiklar lyfts de ekonomiska argumenten för företag att arbeta med hållbarhetsfrågor. Detta är en trend som jag egentligen har svårt för.

Inte för att jag hyser någon tveksamhet om att det går att göra detta arbete lönsamt, också ekonomiskt, utan för vad det säger om syftet.

Vad blir konsekvenserna av att motivera hållbarhetsarbetet med kortsiktig ekonomisk vinning? Skall vi då bara arbeta med de hållbarhetsfrågor som är lönsamma? Har kvinnor bara rättigheter om företagen kan tjäna pengar på det? Anställer vi bara invandrare om det ger affärsmässiga fördelar?

Som jag reda skrivit är jag övertygad om att hållbarhetsarbete kan vara lönsamt. Bara möjligheten att rekrytera från väsentligt större grupp av människor ökar chansen att hitta rätt anställda. När det dessutom inom många yrken blir allt svårare att ens hitta kandidater kan denna större rekryteringspool vara i det närmaste ett måste.

En mer diversifierad personalskara ger dessutom nya perspektiv och om sammansättningen därigenom bättre speglar kundernas kan det knappast vara något annat än positivt.

Vi kan fortsätta att fundera kring de PR-mässiga fördelarna med ett aktivt hållbarhetsarbete och kanske kring alla de nya produkt- och affärsmöjligheter som det finns inom hållbarhetsområdet, men dessa resonemang får oss att glömma det viktigaste.

Hållbarhet jobbar vi med för att det är rätt sak att göra. Kvinnor har rätt till samma möjligheter som män. Invandrare har en rätt till värdighet och möjlighet att försörja sig. Klimatet måste räddas för att vi alls skall överleva.

Det finns ekonomisk vinning i allt detta, men hållbarhet handlar om mycket mer än affärsnytta.

` }, { "type":"blogg" ,"id":"B-5b87ad7e76c0e" ,"url":"https://www.linkedin.com/pulse/allt-har-ett-slut-som-blir-b%C3%B6rjan-p%C3%A5-n%C3%A5got-nytt-patrik-kruse/" ,"img":"https://media-exp3.licdn.com/dms/image/C4D12AQHD5MBEFxcjxg/article-cover_image-shrink_720_1280/0/1535617752577?e=1630540800&v=beta&t=gGAQcRgLgNhveKtum5hZc9by7TCljNjnprbRe1nLHyI" ,"cred":"Copyright: geeratii / 123RF Stock Photo" ,"title":"Allt har ett slut (som blir början på något nytt)" ,"date":"2018-08-30" ,"fullText": `

För drygt tre och ett halvt år sedan, i mars 2015, blev jag VD för Munkeby Systems AB. Det har varit en fantastisk tid, men när nu vår grundare och huvudägare, Björn Munkeby, kommer tillbaka till den operativa verksamheten är det naturligt att han också tar över VD-rollen.

Björns förnyade engagemang i företaget ser jag uteslutande som något positivt. Ingen kan leda ett bolag effektivare än den som kontrollerar ägandet och som grundare och även som VD har Björn tidigare framgångsrikt visat sin förmåga att leda bolaget.

För mig innebär utvecklingen naturligtvis stora förändringar, förändringar som både skrämmer och lockar. Jag har jobbat väldigt många år i ett antal olika roller på Munkeby Systems och efter över tre år som VD känns det naturligt för mig att fundera över nästa steg i min egen utveckling.

Som det nu ser ut får jag möjligheten att utvecklas i två väldigt intressanta roller. Ihop med Björn kommer jag att utveckla en helt ny del av Munkeby Systems med inriktning på innovation, och mina mer aktivistiska aktiviteter kommer jag att utveckla inom ramen för mitt egna nystartade bolag, Progreat AB.

Jag ser Progreat som en plattform för mina vision kring ett modernt ledarskap, kring hållbarhet och kring de metoder och mindset som under lång tid har utvecklats ur IT-branschen och som på senare tid har kommit att samlas under det agila paraplyet.

Min blogg sammanfattar på ett bra sätt de visioner som jag har för verksamheten inom Progreat och därför kommer också bloggen att vara en central del av både företagets verksamhet och dess hemsida.

Progreat är resultatet av många års tankar och på sikt är planen att utveckla detta bolag till ett heltidsåtagande, men än känner jag mig inte klar med Munkeby. Jag brinner fortfarande för företaget, dess utveckling och inte minst dess anställda, av vilka många jag själv har anställt.

Att som huvudsaklig sysselsättning få en chans att arbeta med innovation inom ramen för Munkeby Systems ser jag som väldigt intressant. Munkeby Systems erfarenhet, produkter och kundbas lägger en stabil grund och att ovanpå denna få en möjlighet att bygga en ny intern uppstart känns faktiskt som lite av en dröm.

VD-tiden har varit oerhört spännande och utvecklande, men den har också delvis begränsat min kreativitet. Denna hoppas jag nu kunna släppa fri, som en ande ur flaskan.

Båda de två parallella resor som jag nu startar vill jag genomföra ihop med andra. Om du som läsare ser möjligheter att uträtta något ihop, oavsett om det är ihop med mig som person, med Munkeby Systems eller med Progreat så tveka inte att höra av dig.

Som Progreats motto lyder: ”Tillsammans skapar vi en bättre värld.”

PS. Mer info om de båda företagen hittar du förstås på deras hemsidor www.munkeby.se och www.progreat.se. Läs gärna även Munkeby Systems pressreleasen om VD-bytet.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f01" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/%C3%A4ven-partierna-har-ansvar-f%C3%B6r-j%C3%A4mst%C3%A4lldheten-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFZcFB5ycf4XA/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=5IudqHg8JVIq6TWkaW1XWBf8Nqi94ud4jIJjHSP2P74" , "cred":"Copyright: olegdudko / 123RF Stock Photo" , "title":"Även partierna har ansvar för jämställdheten" , "date":"2018-07-22" , "fullText": `

I dagens (2018-07-22) ledare i Sydsvenskan konstateras att de skånska partierna lyckats dåligt med representationen av kvinnor på sina listor inför kommunalvalen.

Det är särskilt oroande att partierna inte förmår att hantera jämställdheten internt. Hur skall vi väljare då kunna tro att de skall lyckas bättre med jämställdhetsreformer i samhället i stort?

Jag säger inte att ansvaret för jämställdhet ligger bara hos politiker men det är ofrånkomligt att en stor del av det hamnar här. Ur det perspektivet är det som presenteras i ledaren uppseendeväckande:

\"Bristen på kvinnor i politiken är också tydligt kopplat till jämställdheten i det omgivande samhället. I och med att kvinnor fortfarande ofta tar ett större ansvar för hem och barn blir det svårare att kombinera yrkesliv med en politisk karriär.\"

\"Gun Hedlund, docent i statsvetenskap vid Örebro universitet, som studerat lokalpolitikers villkor sedan början av 1980-talet säger till tidningen (17/7) att 'mycket egentligen inte har ändrats' vad gäller kvinnors villkor.

Då som nu förpassas kvinnor till mindre viktiga uppgifter som hindrar dem från att avancera. Experimentstudier har visat att kvinnor oftare frivilligt erbjuder sig, oftare blir tillfrågade om och oftare säger ja till att utföra den här typen av arbetsuppgifter som inte leder till befordran. Det måste en ledare, även i politiken, vara medveten om.\"

Jämställdhet kommer inte att infinna sig av sig självt, åtminstone inte i en takt som kan anses vara tillräcklig. Vi måste aktivt jobba för framstegen och det är oundvikligt att åtminstone en del av ansvaret för samhällsutvecklingen ligger hos våra politiker.

I det här fallet verkar de tyvärr inte göra ett särskilt bra jobb.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f02" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/bubblan-om-livslust-och-d%C3%B6dsl%C3%A4ngtan-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGikPkPNOoyOQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=LPA3dhCbi-0PB5kgYWMVTZvle716y2z54VMhjahX_KE" , "cred":"Copyright: maximmmmum / 123RF Stock Photo" , "title":"Bubblan - om livslust och dödslängtan" , "date":"2018-06-21" , "fullText": `

Idag hörde jag om en god vän som hade varit på en begravning orsakad av ett självmord. För de efterlevande måste detta vara något av det värsta man kan tänka sig.

Man lämnas med sorg, men kanske också med ett dåligt samvete som man aldrig har förtjänat. Kunde jag ha gjort något? Kunde jag ha hindrat det?

Det vi alltid säger vid sådana tillfällen är att vi måste bli bättre på att tala om våra känslor, om hur vi mår och inte minst om hur vi ibland är nära att ge upp.

Men är det verkligen något vi talar om?

Låt mig dela en text som jag skrev för något år sedan. Jag skrev den för mig själv, så den är så där innerligt ärlig som bara texter vi aldrig har avsett att någon skall läsa blir. Men skall vi nu våga prata om dödslängtan så kan ju lika väl jag börja...

När jag skall beskriva mig själv är nästan alltid det första som dyker upp i mitt medvetande ordet självmordsbenägen. Det stannar i mitt huvud och det jag säger är antagligen istället analytisk. Båda dessa ord är rätt centrala i berättelsen om mig, och de hänger intimt ihop med varandra.

Att jag är självmordsbenägen insåg jag redan i mellanstadiet och sedan dess har jag alltid varit tvungen att förhålla mig till detta faktum. Ganska snart, gissningsvis i tolvårsåldern, uppfann jag bubblan och sedan dess har den varit min livförsäkring.

Innan jag beskriver bubblan måste jag dock beskriva hur jag alltid har upplevt att min personlighet har två halvor, känslor och tankar, jag antar att det skulle kunna tolkas som höger och vänster hjärnhalva. Jag har aldrig upplevt det som att de har stått i strid med varandra utan mer som att de har varit två olika röster i ett väl fungerande samarbete. Ibland har de konfirmerat varandra, ibland har de istället balanserat varandra.

De båda orden jag nämner i första stycket, självmordsbenägen och analytiskt, är röster från varsin del av min personlighet, och det är till stor del med analys jag har kunnat hantera min dödslängtan.

Jag skriver ovan att vara självmordsbenägen är en röst från mina känslor, men det är faktiskt inte riktigt sant. Att vara deprimerad eller olycklig är en känsla, men att vilja ta livet av sig är faktiskt ett beslut, och i mitt fall har de alltid handlat om ett väldigt medvetet beslut fattat på ett lika medvetet resonemang. Jag minns chocken i mammas ansikte när jag som tonåring förklarade detta för henne.

”Jag ser mitt kommande liv som en balansvåg, i en skålen finns lycka och i den andra lidande. Eftersom jag tror att lidandet kommer att väga tyngre är det inte rationellt att vilja leva.”

Men ur detta cyniska konstaterande växte också lösningen fram, för kunde jag påverka vad som låg i de båda skålarna skulle jag också kunna få vågen att tippa över åt det andra hållet, åt viljan till liv.

Jag trodde fortfarande inte att lycka var något för mig så jag insåg att jag behövde kunna begränsa lidandet, och detta uppfattade jag alltid som att de kom utifrån, från världen runt omkring mig. Det handlade om att jag inte blev sedd, inte uppskattad, inte älskad. Mitt svar blev, enkelt uttryckt, arrogans. Ett medvetet beslut om att inte bry mig om världen utanför, att inte bry mig om vad andra tycker och tänker.

Jag lärde mig helt enkelt att tona ner mina känslor och förstärka mitt medvetna resonemang samtidigt som jag lät detta uppmuntra mitt mantra att det inte spelade någon roll vad andra tyckte och tänkte. Min dödslängtan hade alltid växlat i styrka och nu lärde jag mig att kalibrera den genom att helt enkelt tona ner mina känslor.

Problemet var, och är, att jag inte kan tona ner enstaka känslor, utan jag tonar ner hela min förmåga att känna och det är detta tillstånd av näst intill känslolöshet som jag kallar bubblan. Jag lever, eller snarare existerar, i världen, men samtidigt avskuren från den. Det är som jag ser och hör allt som händer runt mig, men genom en genomskinlig bubbla som dämpar alla intryck och får mig att känna att de inte rör mig, att jag bara är en observatör som vare sig påverkar eller påverkas av någon annans liv och handlingar.

Det är en skrämmande känsla, men det ger också trygghet i form av kontroll.

Eftersom det är av ren självbevarelsedrift som jag befinner mig i bubblan vet jag också att jag inte har råd att låta något tränga igenom den. Jag har själv valt att kapsla in mig i den, men samtidigt skulle jag beskriva det som att jag inte hade något annat val. Utanför bubblan skulle min självmordsbenägenhet ta överhanden, där ute skulle jag inte överleva.

Alltså är jag beredd att slåss med näbbar och klor för att hålla omvärlden ute och med tiden har jag insett att det gör att bubblan är skapad av en nästan total egoism. Jag anser mig inte ha råd att ta hänsyn till andra i de perioder som jag kämpar för att själv överleva.

Våra blickar möttes,

han var orädd,

ovetande.

Nästa gång vi sågs

var han ingen,

krossad!

Inte av mig,

av monstret i min kropp.

Tillintetgjord,

för att han stått i min väg.

Dikten beskriver något som aldrig hände, men som kom tillräckligt nära att hända för att jag skulle inse hur bubblan förändrade min personlighet. Känslor är en stor del av den vi är, och utan dem blir vi faktiskt monster. Därför är jag väldigt glad att jag inte längre behöver bubblan, samtidigt som jag inser att den fortfarande är min räddning.

Jag vet att den finns där, jag vet att jag kan plocka fram den om jag skulle behöva den, och det gör plötsligt att jag inte längre behöver vara rädd för mina känslor. Jag kan kalibrera dem och jag vet att jag till och med skulle kunna hantera dem i ett tillstånd av depression. För då är trots allt bubblan bättre än alternativet.

Jag brukar inte prata om min mörka sida, men jag har redan avslöjat att jag ibland diskuterat den med min mamma. Kanske var första gången vi pratade om det när hon undrade varför jag kallade hennes parfym för självmordsparfymen och jag svarade att jag vid ett tillfälle hade druckit en halv flaska av den i tron att den var giftig.

Sådant kan jag säga helt utan att tänka på hur det påverkar henne, för i samma ögonblick som jag börjar tänka på att jag är självmordsbenägen går automatiskt min analytiska sida in och tar över. Det är som jag ser mig utifrån och kan beskriva detta utan att känna något, utan att våga känna något. Som barn till och med skämtade jag ibland med mamma om detta, till exempel genom att lova henne att ta en billigare parfym än Anais Anais nästa gång jag skulle försöka ta livet av mig.

När mamma för några år sedan frågade mig om hur länge jag brukade var deprimerad blev jag förvånad, för det blir jag inte längre. Men jag tänkte tillbaka till när det hände och svarade sakligt att det kunde vara från ett par dagar upp till kanske två år.

Hon svarade eftertänksamt, men härdat. ”Två år, det är ganska länge…”

Hon använde en ton som hon kunde använt när hon upprepade ett hotellpris och kommenterade att det var rätt dyrt, men jag såg något annat i hennes blick. Kanske var det först då jag förstod hur min ångest hela mitt liv också hade varit hennes, att min bubbla kanske skyddade mig mot omvärlden, men inte min mamma från att dela mitt lidande, det lidande som ibland lockat mig att vilja välja döden före livet.

Hela denna berättelse handlar egentligen om medvetna val, för trots allt valde jag att leva, jag valde att använda mitt rationella tänkande framför att låta mig styras av känslor. Jag har försökt beskriva att det inte alltid har varit lätt, och att det ibland har varit förknippat med ett högt pris för både mig och människor i min omgivning. Och så är det, val kostar ofta i form av både ansträngning och konsekvenser, men det gör också icke-val.

Det är omöjligt för mig att säga vad som hade hänt om jag inte medvetet hade valt livet, Kanske hade jag trots allt överlevt. Jag vet av erfarenhet att det inte är så lätt som många tror att ta livet av sig, och då tänker jag inte på den gången mammas parfym visade sig vara mindre giftig än jag hade trott, utan på alla de gånger då jag saknat det mod som faktiskt krävs för att ta livet av sig.

Jag tror inte jag var rädd för att dö, men jag var väldigt rädd för att det skulle göra ont, eller att jag skulle misslyckas och överleva med allvarliga skador. Jag skriver att jag inte tror att jag var rädd för att dö, men kanske är de rädslor jag beskriver bara olika sätt för den starka drift vi kallar överlevnadsinstinkt att verka. Kanske var jag verkligen rädd för döden eller kanske ville jag trots allt fortfarande leva.

Idag vet jag i alla fall att jag har valt livet. Och jag skriver valt för det är ett övertygat val som jag vid det här laget har hållet fast vi så länge att jag inte längre anser mig ha någon dödslängtan. Jag anser mig däremot fortfarande vara självmordsbenägen på samma sätt som en nykter alkoholist alltid anser sig vara just en alkoholist.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f03" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-l%C3%A4ra-av-historien-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGH-SkTxf_dGQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=vERzLzb-5eIHdwCaCfm6NHPBdSSjATixA3-dBGRnXuA" , "cred":"" , "title":"Att lära av historien" , "date":"2018-06-11" , "fullText": `

Jag får ibland frågor om varför jag är så engagerad i jämlikhetsfrågor. En stor del av svaret ligger i mitt arv. Jag har skrivit om det förr, så jag nöjer mig med att reprisera två gamla artiklar.

Jag har hört att min farfar till skillnad från min farmor aldrig var nazist. Trots detta var han medlem i såväl nazistpartiet som SS.

I mitt arvegods ingår det diplom som han fick tillsammans med en medalj för sina insatser i samband med olympiaden 1936. Exakt vad dessa insatser bestod i vet jag inte, men som chef för Berlinmässan var det antagligen naturligt att han var med och arrangerade olympiaden. Diplomet är för övrigt undertecknat av ”Der Führer und Reichskanzler”.

Min pappa föddes 1932 i Berlin och var således för ung för att vara medlem i partiet. I Hitlerjugend var han dock med och som 13-årig barnsoldat försvarade han Berlin. Han hann döda flera ryssar innan han efter kapitulationen hamnade i ett ryskt fångläger någonstans i Polen.

Detta skriver jag naturligtvis på grund av de senaste dagarnas diskussioner om individens ansvar för sina förfäders handlingar.

Jag har aldrig ansett mig ha någon som helst del i eller ansvar för det som hände i Tyskland ett drygt kvartssekel före min födelse. Trots det har jag aldrig helt kunnat ignorera den del min familj har i 1900-talets kanske mörkaste kapitel.

Jag har flera gånger sett unga tyskar, födda långt efter krigsslutet, leva tyngda av en skuld som de varken förstår eller har del i. Snart 70 år har gått sedan krigsslutet och det är mer än dags att låta tyskarna gå vidare.

Många tycks anse det viktigt att reda ut exakt vems släktingar som har gjort vad. Har ni då funderat över vilka sår det är ni river upp? Min ”bekännelse” har ni ovan, men jag hade aldrig skrivit detta om min pappa fortfarande var i livet. För honom var detta inte historia, för honom var det plågsamma minnen som han ständigt försökte att lägga bakom sig.

Och en den andra:

Fick precis en del saker som pappa lämnade efter sig när han dog för några år sedan.

Bland dessa saker fanns en uniformsjacka i barnstorlek.

Jag vet både att pappa var med i Hitlerjugend och att han som 13-åring var barnsoldat som slogs för att försvara Berlin mot ryssarna, något som ledde till en vistelse i ett ryskt fångläger.

Trots detta är det något extra skrämmande med en uniform i barnstorlek. Det blir verkligt, det blir påträngande...

Vi måste minnas och vi måste lära oss. Naturligtvis att barn inte skall kriga, men också vart rasism och nationalism leder.

Det är mörka krafter, krafter som vi inte får bejaka.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f04" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/m%C3%A5ngfald-%C3%A4r-ett-naturligt-tillst%C3%A5nd-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQHkHdhuxSu4Fw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=pw1XXOCeDQUkYm0H6Lw7yUc-mtmTkTCkn1XCeAzADSc" , "cred":"Copyright: popocorn / 123RF Stock Photo" , "title":"Mångfald är ett naturligt tillstånd" , "date":"2018-05-26" , "fullText": `

För mig känns det alltid konstigt att prata eller skriva om mångfald. Och då inte för att jag råkar vara en vit medelålders medelklassman som dessutom förmodligen är heterosexuell även om jag själv inte tycker att det är en relevant term.

För mig känns det konstigt att prata om mångfald eftersom det i förlängningen förutsätter att människor delas upp i olika grupper. Jag gärna vill inbilla mig att vi alla är just bara människor. Olika, självklart, men inte sorterade i grupper på ett sätt som gör mångfald till ett begrepp att ta hänsyn till.

Tyvärr är inte världen så vacker. Tyvärr är inte heller jag så fördomsfri.

Våra fördomar är inte heller alltid negativa, de ger oss en möjlighet att förenkla vår om värld så att vi har en chans att tolka den. De ger oss en möjlighet att fylla i alla de luckor av saknad information som behöver fyllas i för att vi alls skall kunna agera i denna värld. De är vår enda chans att förstå de situationer vi befinner oss i.

Vi behöver våra fördomar, även om vi brukar kalla dem något annat när vi ser dem från en positiv vinkel.

Då vi inte kan låta bli att dela in människor i grupper, och då vi inte kan låta bli att applicera våra fördomar på dessa grupper, så är vårt bästa val att åtminstone vara medvetna om denna process.

Att belysa den och reflektera över den. Att låta medvetna beslut motverka omedvetna reaktioner.

Mångfald är ett naturligt tillstånd. Det är avsaknaden av mångfald vi bör reagera på. Eller snarare reagera mot. Där mångfald saknas är risken stor att våra fördomar har lett oss fel.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f05" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/team-som-presterar-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFAiCHZjmvJtw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=WwG_-y_nwdaE5cSgoaLR9aOFtefc7BVlI_z2_a8jVOQ" , "cred":"" , "title":"Team som presterar" , "date":"2018-03-17" , "fullText": `

Att boken ”The Wisdom of Teams” är ganska gammal påminns man om inte minst när Enron vid flera tillfällen lyfts fram som ett föredöme. Men trots alla de år som har gått sedan utgivningsåret 1992 så är det fortfarande en av de bästa böcker om team som jag har läst.

Författarna, Jon R. Katzenbach och Douglas K. Smith, är väldigt tydliga med att varje team definieras av sin ”performance” och att denna utgör grunden för både teamets tillkomst och utvärderingen av dess arbete.

Denna tanke har inspirerat min egen syn på team och jag ser deras ”performance” som en sammanfattning av ”purpose” och ”result” eller på svenska syfte och resultat.

Det börjar bli allt mer accepterat att traditionell ”team building” inte fungerar. Genom att åka iväg och paddla kanot eller valla får skapar man ett team lämpat för att just paddla kanot eller valla får, men inte ett generellt gångbart team. Teamet definieras, som Katzenbach och Smith konstaterade, av sitt syfte.

När syftet är definierat skapas teamet av medlemmarnas gemensamma glöd för detta uppdrag, inte av att de har trevligt ihop eller gemensamma erfarenheter från andra team med andra syften. Det är det gemensamma målet som förenar medlemmarna och skapar ömsesidig respekt för de andra medlemmarnas vilja och förmåga att bidra till detta.

Kanske gillar man varandra, kanske inte, men det spelar mindre roll.

Ur det gemensamma målet uppstår också ett grupptryck att prestera, ett ”peer pressure”, som driver de enskilda gruppmedlemmarna att göra vad som krävs för att dra sitt strå till stacken. Om någon inte vill eller kan göra det så kommer teamet gå runt problemet och i princip utesluta den underpresterande medlemmen.

På ett liknande sätt kommer gruppen att attrahera och knyta till sig nya medlemmar som brinner för syftet och har kompetens att tillföra. Som ledare bör man låta gruppen själv korrigera sin sammansättning på detta vis om man är allvarligt intresserad av att se den lyckas.

Teamet bör även ges mandat att justera sitt syfte genom att själv omformulera sina mål till något som engagerar, är möjligt och som går att mäta i syfte att utvärdera framgång.

Slutsatsen blir att teamets möjligheter att lyckas till stor del kan utvärderas grundat på hur väl och samstämmigt medlemmarna kan redogöra för teamets syfte och verkligen tro på detta.

Tron kan försätta berg.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f06" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-komma-ig%C3%A5ng-med-n%C3%A5got-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQETIDMEp53oaw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=7XAmHTDB5-kHgtVBgX3taEHeg0EL7dyPLjxhrr0z18c" , "cred":"" , "title":"Att komma igång (med något)" , "date":"2018-02-08" , "fullText": `

Jag förespråkar ett agilt arbetssätt inom nästan vilket område som helst. Den agila loopen med ”build”, ”measure” och ”learn” passar inte bara för mjukvaruutveckling utan med en lite flexibel tolkning av orden kan den tillämpas i de flesta sammanhang.

Vi gör något vi tror på, vi betraktar utfallet och vi lär oss av detta. Kanske justerar vi vår kurs något, och i undantagsfall ger vi säkert också helt upp det prövade spåret för att istället göra något annat vi tror på. Detta ser jag inte som något revolutionerande, detta är helt enkelt hur vi människor fungerar.

Bra metoder skall inte konstla till saker, de skall vara naturliga på samma gång som de hjälper oss att bli bättre, och det är just vad man har försökt fånga i det agila arbetssättet. Det naturliga och det framgångsrika.

Men det kvarstår en svårighet, ett problem. Vi människor har ofta svårt att börja med saker.

Petter Stordalen har konstaterat att det han kallar genomförandekraft, dvs ”förmågan att gå från ord och dröm, till att kavla upp ärmarna och få jobbet gjort” är 80% av framgångsrik business, och i väldigt många fall är det just svårigheten att starta som hämmar genomförandekraften.

De agila metoderna underlättar förvisso detta genom att gå direkt till genomförande, men detta raska steg kan i sig upplevas som skrämmande. Hur skall jag kunna börja när jag inte vet med vad? Eller hur?

Här använder jag mig av en enkel starthjälp, en minnesregel som jag som ett barn av min (svunna barndoms)tid kallar rita-gissa-spring.

Ritafasen understryker att man inte behöver ha färdiga planer, en enkel skiss eller idé räcker för att komma igång. Nöj dig med det.

Gissa är en bra metod för att svara på alla de frågor som vårt prokrastinerande försöker bromsa oss med. Man behöver inte veta, man behöver inte fråga om svar, man behöver inte först ta reda på en massa fakta. Att lära sig kommer ju senare, till och med sist, i den agila modellen.

Spring istället direkt. Kanske kommer du snubbla lite, men då är du i varje fall igång. Och när man väl är igång går faktiskt ganska mycket av bara farten.

Det är ofta vägen dit som är det svåra. Men när var det någonsin svårt att börja leka? Det är bara att börja rita, gissa och springa.

PS. Bilden är tagen från ett föredrag jag höll på jobbet, därav den något mer tekniska beskrivningen av de tre faserna.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f07" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/l%C3%A4rande-sker-inte-automatiskt-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGnDbbmW0VNmw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=T7tqFZ_GdVBSFbFWLl2Fe7jxCB7dcfj5H7qL-90V-uU" , "cred":"Willy Stöwer (public domain)" , "title":"Lärande sker inte automatiskt" , "date":"2018-01-12" , "fullText": `

En innefloskel säger att man antingen lyckas eller lär sig något, men fullt så enkelt är det förstås inte.

Jag tror inte på blame game. Det är ett ställningstagande som inte bara grundar sig på hänsyn till andra och en motvilja mot skitsnack, utan också på att det helt enkelt är ett meningslöst tidsfördriv. Från ett blame game kommer varken lösningar eller lärande.

Duckar man för ansvarstagande blir man ett offer för omständigheterna. Misslyckandet var något som antingen bara skedde eller orsakades av någon annan och i inget av fallet finns det något lärande för en själv i detta. För att vi skall lära oss av våra misstag måste vi först ta ansvar för dem.

Här kan det vara viktigt att poängtera att detta ansvar ofta kan vara delat. Att jag har ansvar innebär inte att alla andra nödvändigtvis står utan skuld och omvänt ger inte någon annans skuld mig fri lejd.

Nästan lika meningslöst som ett blame game är det reflektionslösa accepterandet av skuld. Ett ”det får jag ta på mig” kan visserligen lyfta skulden från andra men något lärande kommer det inte leda till förrän vi på allvar börjar reflektera över vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Detta leder oss till slutsatsen att lärande är en aktiv handling som kräver reflektion.

Var och en måste reflektera över sitt eget ansvar och därefter söka kunskap i sitt misslyckande. Det kommer kanske inte hjälpa i den uppkomna situationen men med oss tar vi då åtminstone nya erfarenheter. Dessa kan vara dyrköpta, de kan till och med ha kommit till ett totalt oacceptabelt pris, men det priset har vi redan betalat.

Då kan vi åtminstone gå (eller kanske kravla) oss därifrån en eller ett par erfarenheter rikare.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f08" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/hur-har-jag-idag-bidragit-till-en-b%C3%A4ttre-v%C3%A4rld-patrik-kruse/" , "img": "https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGbnE2vl4RZUg/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=zyecxK8LUlM7Ll2o5vwhYdrOvpmLbmPMfXqEfFG3ZJs" , "cred":"" , "title":"Hur har jag idag bidragit till en bättre värld?" , "date":"2018-01-07" , "fullText": `

När jag jobbade i hemtjänsten brukade jag varje dag på vägen hem från jobbet göra ett mentalt bokslut: Hur har jag idag hjälpt mina vårdtagare att få ett bättre liv?

Det är en vana som jag har försökt att ta med mig också i mitt jobb som VD för Munkeby Systems. Nu handlar det mentala bokslutet naturligtvis om vad jag har gjort för företaget och för våra kunder, men också om vad jag har gjort för våra anställda och för samhället som vi verkar i.

Det kan vara svårt att se den konkreta samhällsnyttan i vår dagliga gärning, men jag tror det är viktigt att vi ändå reflekterar över den. Samhället är något som vi dagligen skapar tillsammans och det är bara tillsammans som vi kan skapa en bättre värld.

För oss som arbetar i det privata näringslivet är det viktigt att komma ihåg att också våra företag utgör en del av samhället och att också vi måste bidra. Fastän samhällsnyttan sällan syns i våra månads- och kvartalsbokslut så har den absolut en plats i våra mentala bokslut.

Genom att göra dessa mentala bokslut rundar jag av arbetsdagen och ger mig själv en möjlighet att vara nöjd med min prestation, men det är också ett sätt att tvinga mig själv att fokusera på det som verkligen är viktigt. Vad har jag gjort för våra kunder idag?

Och vad har jag gjort för att bidra till en bättre värld?

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f09" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/begreppet-kundkund-och-om-att-r%C3%A4dda-v%C3%A4rlden-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQF6ZJh3uKVN-g/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=wfF9o3AwFgaLIRNRvgL_W9KiVjVuuPTwdpC6eu7ooBA" , "cred":"Copyright: wavebreakmediamicro / 123RF Stock Photo" , "title":"Begreppet kundkund (och om att rädda världen)" , "date":"2017-09-30" , "fullText": `

När jag för många år sedan började min första session på Munkeby Systems var det som webbutvecklare. Mitt första projekt blev en patientsäkerhetsprocess för Västra Götalandsregionen och i deras ärende fanns det en klassificering med rubriken ”Har lett till eller kunde ha lett till dödsfall”.

För er som har en bakgrund i kvalitetsarbete är detta säkert bekant. Idag vet jag att denna klassificering snarare är regel än undantag, men då slog det mig med full kraft att detta var vad Munkeby Systems verkligen bidrog med. Lärande i syfte att rädda liv.

Det har gått många år sedan dess och jag är nu inne på min andra session på företaget och har med tiden också blivit VD. I den rollen jobbar jag mer med begrepp som kundnytta och affärsvärde och även om jag förstår vikten av dessa så måste jag erkänna att de inte alls berör mig på samma sätt som klassificeringen om dödsfall. Det är skillnad på liv och affärsvärde.

Eller är det verkligen det? Det är väldigt lätt att tänka på affärsvärde i termer av tjänade eller sparade kronor, men affärsvärde kan också vara anställdas eller kanske patienters hälsa och liv. För ett företag som jobbar i vården är detta ganska uppenbart och för någon som jobbar med arbetsmiljö på en industri är det säkert också självklart, men för oss som jobbar med B2B och levererar IT-system kan det ibland kännas väldigt fjärran.

Då brukar jag tänka på en anställningsintervju som jag var på för många år sedan. Det var strax efter 9/11, och jag var faktiskt inte särskilt intresserad av jobbet som Javautvecklare. Den potentiella arbetsgivaren märkte detta och fick mig att förklara att jag nog egentligen hellre ville rädda världen, men att det hade varit lättare om jag var läkare eller kanske brandman.

”Vad får dig att tro att du inte kan rädda världen som programmerare?”

Det är först med åren som innebörden av denna fråga har blivit tydlig för mig. Vi kan alla rädda världen och vi kan göra det varje dag vad vi än jobbar med.

Så tillbaka till oss som IT-leverantörer till stora organisationer, hur räddar vi världen? Egentligen är svaret ganska självklart, det är fortfarande samma svar som när jag var ny på Munkeby. Vi hjälper våra kunder med lärande i syfte att rädda liv. Och kanske också ibland i syfte att spara pengar, men det är en bieffekt som jag absolut kan leva med.

För att göra det hela lite mindre komplicerat försöker jag i mina tankar och i mina samtal med kunder och medarbetare att flytta fokus från våra kunder till kundernas kunder. Om vi hjälper våra kunder att hjälpa sina kunder så är det kundnytta och affärsvärde på en gång. Istället för att prata om kunden så har jag därför myntat begreppet kundkund i analogi med ordet barnbarn.

Ett fokus på våra kundkunder är ett fokus på att hjälpa vårdens patienter, industrins arbetare och miljön där dessa verkar. Med begreppet kundkund i tankarna så räddar vi världen varje dag. Och vi gör dessutom våra egna kunder nöjda på samma gång.

Jag går hem från jobbet mer nöjd när jag tänker på patienten vars liv har räddats än på att administrationen har underlättats på en region eller ett större företag, men egentligen behöver det inte vara någon skillnad. Det spelar ingen roll om det är direkt eller indirekt som vi bidrar till att rädda världen.

Poängen är att vi alla kan bidra. Och att vi gör det tillsammans. Oavsett om vi är läkare eller programmerare.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f10" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/allt-sker-i-ett-sammanhang-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFogSfAQzUeAQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=876L02eNwp9BJLlhtesmIeXDy2FAAv2WMAaI0wVjTGo" , "cred":"" , "title":"Allt sker i ett sammanhang" , "date":"2017-08-27" , "fullText": `

För några dagar sedan har jag både på Facebook och LinkedIn delat den här bilden tillsammans med texten ”Mannen i centrum och kvinnan i bakgrunden som en dekoration. Den här kampanjen känns verkligen otidsenlig. Den borde åtminstone vara det.”

Naturligtvis möttes jag av en del invändningar. Jag är feminist, och även om jag har svårt att förstå att inte alla är det, så vet jag att så är fallet. Jag respekterar det.

Och den här artikeln handlar inte om feminism.

Mina delningar resulterade bland annat i frågor om hur jag hade reagerat om det var tvärtom, om det var kvinnan som stod i centrum och mannen som befann sig i bakgrunden reducerad till en dekoration.

Den frågan tror jag ställs av en av två anledningar. Antingen är det ren debatteknik, och den här artikeln handlar inte heller om det, eller så rör det sig om att man faktiskt inte förstår skillnaden mellan en framställning med mannen eller kvinnan i centrum.

Skillnaden är sammanhang, eller kontext som egentligen är ett bättre ord, och det är vad den här artikeln verkligen handlar om.

Ingenting existerar som isolerad företeelse, utan allt sker i ett sammanhang, en kontext. Denna kontext använder vi människor när vi tolkar företeelsen. Kontexten varierar mellan olika situationer, men den består nästan alltid delvis av våra egna uppfattningar och har ofta även bidrag från det aktuella samhällsklimatet.

När vi tolkar bilden i Coca-Colas reklam gör vi alltså det i en kontext som delvis präglas av hur vårt samhälle ser ut, och då det där finns det en skillnad mellan synen på man och kvinna, kommer denna skillnad även att påverka hur vi upplever bildens budskap.

En bild med mannen i centrum förstärker den bild som idag, och ännu starkare historiskt, råder i vårt samhälle. En bild med en kvinna i centrum utmanar snarare denna bild, och blir därmed nästan lite provokativ.

I det ena fallet stryker vi våra fördomar medhårs och idet andra fallet mothårs. Effekterna blir helt olika.

Därför fungerar det sällan att bara byta ut subjektet/objektet i en mening. Det blir även en innehållsmässig skillnad, tack vare kontexten och samhällsklimatet, när man byter man mot kvinna, vit mot svart eller heterosexuell mot homosexuell, dvs norm mot icke-norm (eller vice versa).

I samband med stand up comedy hör man ofta kommentarer i stil med ”att det där kommer han/hon undan med bara för att han/hon är svart/kvinna/bög”. Det handlar inte om att komma undan med något utan om att komikerns identitet påverkar kontexten.

När man driver med en grupp man själv tillhör så sker det ur ett inifrånperspektiv vilket helt förändrar kontexten. Personen har då antagligen förstahandsupplevelser och erfarenheter som gör att hen kan navigera säkrare på gränsen till det tillåtna och dessutom har vi som betraktare en medvetenhet om att det rör sig om självironi.

Som publik har vi då ingen anledning att tro att det under skämten finns en skarp edge, och det gör helt enkelt det roliga mer harmlöst.

Tänk på hur ont det kan göra när någon håller med dig om något självironiskt eller självkritiskt du har sagt. Det kan vara ok för dig att kritisera dig själv, men betydligt mer känsligt när någon annan gör det, eller bara håller med dig när du själv gör det.

Allt på grund av kontext.

Samma sak gäller i helt andra sammanhang, där t.ex. ett beteende kan vara ok från en anställd men inte från en chef eller ok från en kund men inte från en leverantör.

Som ledare och människor måste vi alltså vara medvetna om att det inte bara är vad vi gör och säger som spelar roll, utan också kontexten vi gör det i, och hur den tolkas av utomstående.

Denna analys tycker jag att Coca-Cola helt har missat när man skapade sin annons.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f11" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/varf%C3%B6r-alla-dessa-on%C3%B6diga-kartonger-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFzs4gZg_Y0Vw/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=bos43keYBBWTQ1OifKm-qvH9ZLVsgbus6CaoFGgx8Sw" , "cred":"Copyright: olegdudko / 123RF Stock Photo" , "title":"Varför alla dessa onödiga kartonger?" , "date":"2017-08-20" , "fullText": `

Jag hade en rabattcheck som höll på att gå ut så därför beställde jag ett par strumpor via nätet. De skickade i en kartong. Inte någon snygg förpackning, utan en sådan kartong som man skickar större varor i. Jag skriver större varor för det är helt absurt att skicka ett par strumpor i en sådan kartong när ett vanligt kuvert hade räckt mer än väl.

Nu var detta ingen engångshändelse. Jag har ofta fått enstaka T-shirts i kartonger stora nog att skicka ett par skor i, och varje gång blir jag lite irriterad över detta.

Dels hade ett kuvert kunnat hamna i min brevlåda hemma, medan paketet gör det nödvändigt för mig att hämta varorna på ett utlämningsställe. De onödigt stora kartongerna gör det dessutom osmidigt att bära hem dem, samtidigt som jag inte vill packa upp paketet inne på Hertz, mitt utlämningsställe.

Men det som gör mig verkligt irriterad är inte omaket, utan resursslöseriet, och inte minst den miljöbelastning detta måste leda till.

När skall vi sluta att efterfråga och använda oss av en massa helt onödigt förpackningsmaterial? När nu affärer på allvar väljer/tvingas begränsa användningen av plastpåsar borde vi väl kunna använda de hjärnor vi har begåvats med och tänka ytterligare ett steg, eller åtminstone lite bredare?

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f12" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/vikten-av-att-l%C3%A5ta-medarbetarna-g%C3%B6ra-egna-val-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFD-MSaBM_0tw/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=9SLX3Yu8bgWSzCP1M7lotPbGkhR3puQFbWfX563nAGg" , "cred":"Copyright: gzaleckas / 123RF Stock Photo" , "title":"Vikten av att låta medarbetarna göra egna val" , "date":"2017-08-12" , "fullText": `

För kanske fem år sedan var jag ordentligt överviktig. Dessutom var jag faktiskt ganska omedveten om det.

Väckarklockan blev när jag för första gången drabbades av ryggskott på riktigt. Under tre dygn hade jag så ont att jag inte kunde ligga ner, än mindre sova, och efter tre dygn utan tillstymmelse till sömn var jag ganska bruten.

Jag bokstavligen grät för att jag inte kunde sova.

För första gången på många år ställde jag mig efter detta på vågen och insåg att den övervikt jag trodde var några kilo snarare hade blivit tjugofem. På min kropp är tjugofem kilo mycket.

Jag bestämde mig för att börja springa och letade efter ett par gamla gympaskor. Det visade sig, också till min förvåning, att jag inte ens hade några, bara ett par visserligen stabila, men också väldigt tunga, tennisskor.

Löplabbet nästa! När jag hade valt ut ett par löparskor frågade expediten mig om jag behövde något mer, och jag tittade på henne med ett snett leende. ”Det är du som är experten, gör jag det?”

Som väntat kom jag därifrån med en komplett outfit, och det roade mig inte minst att jag hade köpt särskilda lättviktsstrumpor. Med mina tjugofem kilos övervikt var det säkert oerhört avgörande med något grams viktbesparing i strumporna!?

Det är de bästa löparstrumpor jag någonsin har haft. Numer springer jag inte, men jag powerwalkar desto mer. Det sista av de båda paren strumpor jag köpte då sjunger nu på sin sista vers. Under åren som har gått har jag också använt ett antal andra strumpor när jag sprungit och walkat och jag har kommit att inse att valet av strumpor faktiskt är ganska viktigt, näst skorna är de faktiskt det viktigaste klädesplagget när jag tränar.

Så vart vill jag komma med denna berättelse?

Min pappa, som hade en hantverksbakgrund, och senare jobbade ihop med hantverkare, lärde mig redan som barn att man aldrig skulle ifrågasätta en hantverkares val av redskap. Vill en murare ha en 30 år gammal hammare som han har ärvt av sin far så är det den hammaren han jobbar bäst med, oavsett 30 års utveckling.

Som ledare måste man släppa människor fria och låta dem göra sina egna val. Var tydlig med vad som förväntas av dem, men var väldigt försiktig med att styra hur de skall agera för att nå dit.

Och se dessutom till att de har de redskap de själv anser sig behöva.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f13" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/m%C3%A5ste-m%C3%A5l-vara-tidsatta-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQE2YRCPl29NTw/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=HKR1TjBrsFGomfHSbIOoMjhYoLuSAm5NKMp-02WaRHM" , "cred":"Copyright: sergign / 123RF Stock Photo" , "title":"Måste mål vara tidsatta?" , "date":"2017-08-08" , "fullText": `

Det sägs ofta att mål måste vara tidsatta för att vara smarta. I smartmetoden står till och med T:et vanligtvis just för detta.

Ofta bli också mål ganska meningslösa och svåra att följa upp om man inte definierar tidsramar. Men ibland kan det vara själva rörelsen vi vill åt, snarare än det specifika målet. Vi vill peka ut en riktning, med Karins Boyes ord ”det är vägen, som är mödan värd”.

Det kan vara så att mål då inte är det rätta ordvalet, kanske drivs vi då snarare av en vision. När jag för ett par år sedan lade om min diet och började träna dagligen var det i syfta att gå ner i vikt. Jag satte upp mätbara mål för min vikt och den andel kroppsfett som min våg uppfattade att jag hade. Dessa två värde mäter jag nu varje morgon. Framgång har jag definierat som att jag är på väg i rätt riktning.

Naturligtvis varierar både värden och förändringsriktning från dag till dag så för att uppskatta trenden håller jag också reda på de lägsta mätetalen jag hade lyckats uppnå för respektive värde. Varje gång jag nådde ett nytt personbästa ringade jag in detta värde i det anteckningsblock där jag dagligen noterar vågens dom.

Ringarna i sig blev ett mått på framgång och detta formulerade jag som att jag var på väg i rätt riktning om jag hade minst en ring per sida i anteckningsblocket.

I början av sommaren nådde jag så mitt ursprungliga, icke tidsatta mål. Ironiskt nog skedde detta för båda värdena på exakt samma dag, och därmed blev det tydligt att jag behövde hitta nya utmaningar. Det kändes självklart att min huvudsakliga målsättning nu var att fortsätta att leva sunt, och att jag uppnådde det snarare genom att nu hålla värdena konstanta än att ständigt minska dem. Åtminstone gällde detta för kroppsvikten som det nog snarast hade varit osunt att minska ytterligare.

Vad hände då med ringarna? Jo, högst upp på varje sida i anteckningsblocket hade jag börjat notera mitt personbästa ihop med beteckningen PB. Denna benämning kändes nu vilseledande och jag döpte om den till min för minimivärde.

Jag kommer fortsätta att hålla diet, träna dagligen och låta vågen döma mig. Men mitt mål, eller min vision om vi föredrar det begreppet, är något justerad efter omständigheterna.

Och just att låta omständigheterna styra tycker jag ofta är viktigt. Här kan tidsatta mål faktiskt vara ett problem. När jag har börjat få för stora reaktioner från kroppen har jag justerat träningsform, träningsdos och diet. Naturligtvis påverkar detta tempot i utvecklingen och med tidsatta mål hade det varit lätt för mig att uppleva detta som ett misslyckande.

Nu såg jag istället att det var helt OK att dra ner lite på tempot, jag var fortfarande på väg i rätt riktning. I just det här fallet tror jag faktiskt att tidsatta mål snarare hade varit en fara, kanske till och med direkt kontraproduktiva. Men som jag redan har varit inne på så är situationsanpassning ofta svaret.

Det är bättre att tänka på visionen än att dogmatiskt följa en teori. Och det gäller inte bara för mål.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f14" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-v%C3%A4lja-r%C3%A4tt-mindset-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQHkD5bb5v1qiw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=KZZSzN5AGTEEn6YEziat_sdC7TFrN9_MvJiVuSKYjTs" , "cred":"Copyright: pixelsaway / 123RF Stock Photo" , "title":"Att välja rätt mindset" , "date":"2017-06-11" , "fullText": `

De senaste dagarna har jag slarvat med både kost och träning.

Det har funnits goda skäl till detta. Det var nationaldagspicknick, strategikonferens med jobbet, besök hos goda vänner och annat trevligt som kom i vägen. Dessutom behövde min kropp få återhämta sig och efter att jag hade drabbats av någon slags illamående behövde den också få bli frisk.

Men idag finns inga skäl till att slarva med vare sig kost eller träning. Trots det kände jag inte alls för att ge mig ut på en powerwalk, och en massa ursäkter dök upp i mitt huvud. Kanske skulle jag börja lite lugnt, vänja kroppen vid att det åter var dags för träning? De där extra kilona jag har lagt på mig gör det ju inte precis enklare. Och jag känner mig ganska stel…

Jag visste naturligtvis att detta bara var nonsens, ursäkter, och att det var mitt mindset som motsatte sig att återuppta träningen, inte kroppen. Istället för att lyssna på ursäkterna började jag förändra mitt sätt att tänka.

Efter ett antal dagar är kroppen utvilad och musklerna redo för nya utmaningar. Med några extra kilo överflödigt fet finns det gott om energi att förbränna.

Jag kommer allt oftare på mig att hinder i vardagen kommer från min egna tankar, och att jag faktiskt själv kan påverka dessa. Väldigt ofta handlar det bara om att tänka annorlunda, om att välja ett mer positivt mindset.

Naturligtvis skall man lyssna på sitt undermedvetna och ta till sig all den erfarenhet och det förnuft som det ger uttryck för. Vi skall inte hamna i en alltid lika klämkäck ”Foten i kläm”-mentalitet utan det handlar om att identifiera vilka invändningar som är just ursäkter.

Ibland kan de vara svåra att upptäcka, men ofta avslöjas de av att vi har svårt att ge upp dem när de bemöts med rationella argument eller till och med konfronteras med lösningar.

Just den motviljan att ta sig förbi hindret visar både att det inte utgjorde det verkliga problemet och att vi egentligen hela tiden var fullt medvetna om den saken. Hindret var en ursäkt och sådana vill vi inte ha genomskådade, efter som det tvingar oss att ta ansvar.

I mitt fall hade jag inte längre någon ursäkt för att åter ta upp träning och diet, och i slutänden är detta verkligt något jag tycker är positivt. Allt som krävdes vara att välja ett lite annorlunda mindset.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f15" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/l%C3%A4r-skolan-ut-ledarskap-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQEPjWYWV_Xk8Q/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=nkaP0eJtgtVBiX-QOg-JdLwlat-d9P71DepzCGbYHNM" , "cred":"By Jorchr (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons" , "title":"Lär skolan ut ledarskap?" , "date":"2017-04-27" , "fullText": `

Imorgon kommer jag att återvända till min gamla högstadieskola. Som jobbmentor för Mentor Sverige skall jag för niondeklassarna berätta om mitt jobb som VD och utvecklingschef.

Naturligtvis hoppas jag kunna locka en del elever, och inte minst tjejer, till framtida karriärer inom IT-branschen, men också till att söka sig till chefsjobb.

Under min skolgång pratades det, vad jag kan minnas, i princip aldrig om ledarskap. Istället var detta något jag lärde mig inom först ett politiskt ungdomsförbund och sedan inom studentrörelsen.

Är det rimligt att våra skolor inte förberedde oss för ledarskap? Är det fortfarande likadant?

Få ämnen är lika generellt gångbara som just ledarskap. Det behövs inom alla branscher, och inom alla organisationer. Är det då rimligt att utbildningen i detta ämne helt lämnas till olika ideella organisationer? Vi skulle knappast acceptera en sidan situation när det kommer till så kallade kärnämnen.

På min tid talades det mycket om att det var inom det militära som man lärde sig ledarskap, vilket med tanke på att det då var en värld som nästan bara var öppen för män var än mer skrämmande.

Så när jag besöker skolan imorgon är det min förhoppning att det är en skola modern nog att ha undervisat i ledarskap. Vad tror ni, kommer det att vara så?

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f16" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-g%C3%A5-sig-smal-%C3%A4r-inte-enkelt-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQHGYRDCD6bGAA/article-cover_image-shrink_423_752/0?e=2131920000&v=beta&t=8Pje2dE4U_ZKq8RQnYo84wb2RAcd8IlVKRpTjuyiFKw" , "cred":"Copyright: dolgachov / 123RF Stock Photo" , "title":"Att gå sig smal är inte enkelt" , "date":"2017-04-25" , "fullText": `

Gå dig smal med 12 enkla steg lovar Expressen. http://www.expressen.se/halsoliv/inloggad/ga-dig-smal--med-12-enkla-steg/?logged_in=true

För ett par år sedan började jag just gå för att först bli smal och sedan för att fortsätta att vara det. Jag går fortfarande för att hålla mig frisk och smal, och jag trivs med det. Men så enkelt är det inte.

Går du för att bli smal räcker det inte med en vanlig avkopplande promenad. En sådan förbrukar helt enkelt inte särskilt många kalorier. Du måste gå snabbt och långt.

Och då kommer vi till nästa problem. Går man snabbt och långt ökar aptiten. Det är väldigt lätt att äta fler kalorier än vad man har gått bort. Det krävs att gången kombineras med en strikt diet. Och det är inte bara jobbigt, det är faktiskt också ganska tråkigt. Mat är gott. Och kakor…

Det räcker inte att gå snabbt och långt. Du måste gå ofta också. I princip varje dag. Det innebär att det inte bara är sol och värme som är ditt sällskap under dina promenader. Regn, blåst och kyla är lika naturliga inslag.

Skaffa bra kläder och intala dig att det faktiskt är ganska uppfriskande att gå i motvind med regn och blåst som piskar ditt ansikte. Konstigt nog börjar man faktiskt tycka det efter ett tag. Det gjorde åtminstone jag.

Går man varje dag i högt tempo kommer småskadorna som ett brev på posten (gjorde förr). Då är det inte bara hunger och dåligt väder du måste uthärda utan även smärta. Pressar du dig tillräckligt hårt för att verkligen bränna kalorier kommer det ofta göra ont någonstans och tar du det som ursäkt för att vila kommer inte kilona att försvinna.

Själv har jag ett test, kommer jag i badkaret utan allt för stora problem kan jag också powerwalka en mil.

Så är promenaderna verkligen värde allt detta? Mitt svar är att det absolut är värt det. Jag väger mindre, orkar mer och mår bättre. Dessutom älskar jag mina nittio minuters ensam eftertanke som jag får varje morgon under mina dagliga promenader. Jag hinner sortera mina tankar, planera min dag och bara njuta av solen.

Eller av regnet och blåsten.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f17" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/nyttan-med-att-vara-en-vanem%C3%A4nniska-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQEnvUVkGzeSCQ/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=fI_7B637nk12im1GPBStWe-ccDDzw9529V8E1bh7Gi0" , "cred":"Copyright: pixelsaway / 123RF Stock Photo" , "title":"Nyttan med att vara en vanemänniska" , "date":"2017-03-17" , "fullText": `

Jag är en vanemänniska.

Varje morgon går jag i en vid båge runt den julgran som för några månader sedan stod på punkten i Malmö. Utom en morgon då den istället låg där omkullblåst.

Med tiden har jag börjat dra nytta av fördelarna med att vara en vanemänniska. När jag jobbar med min personliga utveckling underlättar det t.ex. Allt jag behöver göra är att identifiera vilka vanor som hjälper mig och vilka som motverkar mina mål.

De goda vanorna kultiverar jag, de dåliga försöker jag bryta, vilket dock kan vara lättare sagt än gjort.

Att förändra sitt beteende, oavsett om det handlar om hur man beter sig privat eller i arbetet, kräver åtminstone två saker. Den första är att man alls är medveten om hur man beter sig och den andra är förändringen i sig.

Självinsikten kan vara väl så svår som förändringen, och ofta behöver vi hjälp av någon annan för att ens bli medvetna om vårt beteende. Den hjälpen får man antagligen inte om man inte är öppen för att lyssna på andras feedback, och också välkomnar sådan när den ges.

Nu menar jag inte att man skall vara tacksam för all kritik, men kritik som ges i välmening bör man åtminstone överväga. Iakttagaren sitter inte på några absoluta sanningar, och det kan vara rätt beslut att bara ignorera kritiken, men gör det i så fall baserat på ett medvetet beslut som är fattat efter att du har lyssnat på och värderat vad den andra har att säga.

Sedan vet vi ju alla att världen är full av idioter. Kritik som sårar dig kan och bör du därför snabbt avfärda som just idioti och sedan glömma bort. Låt det inte bli en sten i din sko som begränsar varje framtida steg. Feedback kan och har ofta missbrukats som ett sätt att ta sig rätten att vara elak, men det är naturligtvis inte syftet med feedback. Den skall ges med välvilja och respekt, eller inte alls.

Efter självinsikten kommer förändringen. Bry dig inte om att ändra på minsta lilla brist. Ingen är perfekt. Fokusera på något som verkligen ger effekt, och helst stor effekt i förhållande till ansträngningen som du tror dig behöva lägga på att få till stånd förändringen.

Vi människor har svårt att förändra våra grundläggande beteenden så försök inte att rakt av kopiera någon annan, det är i det närmaste dömt att misslyckas. Hitta istället små enkla saker som du antingen kan vänja dig av med eller göra till en vana.

Har du problem att lämna jobbet i tid kan det vara att stänga av telefonen en kvart innan du har tänkt gå hem.

Kanske kan du avsluta det du håller på med tio minuter innan du skall gå in i ett möte och använda den tiden till att tänka genom vad du vill uppnå på mötet.

Eller varför inte göra det till en vana att efteråt berätta för åtminstone en person hur du uppskattade dennes bidrag under mötet?

Allt för många använder sina dåliga vanor som en ursäkt. Det är lätt att bara med ett nervöst skratt konstatera att man har svårt att passa tider, men det är inte särskilt konstruktivt.

Jag är som sagt var en vanemänniska. Men vanor går att förändra. Vi kan välja att jobba med dem och forma dem efter vår vilja. Det ligger i ordets sista del, att vara människa. Som en sådan har vi ansvar för vårt beteende, även det som följer av våra vanor.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f18" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/om-zlatan-och-svagheter-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGMXGeILHTcPw/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=Ez5RQmCunbWZOaOIPfzC1FFMCyF-8h7k3Gr8BzBRNlg" , "cred":"Copyright: katatonia / 123RF Stock Photo" , "title":"Om Zlatan och svagheter" , "date":"2017-02-28" , "fullText": `

De senaste dagarna har jag här på LinkedIn diskuterat om det är rätt att fråga en arbetssökande om dennes svagheter.

Personligen har jag inte problem med detta, och inte heller med att bli tillfrågad om mina. Att vi har svagheter är lika självklart som att vi har styrkor, och absolut inget att skämmas över. Att känna till sina svagheter är tvärtom i sig en styrka, då det gör det möjligt för oss att hantera dem.

Och när jag säger hantera svagheter så handlar det inte nödvändigtvis om den typiskt jantelagsbaserade tanken att vi skall jobba med dessa svagheter. Jag tror aldrig att Zlatan har tänkt tanken att han nog inte är någon vidare målvakt och att detta är något han borde jobba med.

Istället ser han till att hamna i ett lag med spelare som kompletterar honom, t.ex. en duktig målvakt.

Detta bygger på en insikt att ingen av oss behöver vara bra på allt, att det är helt ok att ha vissa svagheter så länge man är medveten om dem och inte låter dem bli ett hinder. Väldigt få av oss bygger vår framgång på brist på svagheter, framgången kommer ur våra styrkor. Det är med dessa vi framför allt bör jobba.

Precis som Zlatan bör vi lägga vår energi på att finslipa det vi redan är vassa på. Precis som Zlatan bör vi inse att det är spets som leder till målen. Och precis som Zlatan bör vi omge oss med människor som kompletterar oss.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f19" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/stresshantering-101-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQHawrfHco8Cqw/article-cover_image-shrink_423_752/0?e=2131920000&v=beta&t=Oz4CDo2Jwbd9XwS5lfX5muQJT7C7GZ0dADYEvGpnx3M" , "cred":"Copyright: shefkate / 123RF Stock Photo" , "title":"Stresshantering 101" , "date":"2017-02-11" , "fullText": `

Alla måste vi någon gång hantera stress. Tyvärr verkar många tro att stresshantering handlar om att lära sig leva med så höga stressnivåer att adrenalinet pumpas ut genom öronen. Tvärtom, skulle jag vilja säga.

Att hantera stress handlar till stor del om att undvika den.

Det kanske bästa sättet att undvika stress är genom kloka och medvetna prioriteringar. Har man tio svåra uppgifter att utföra på en alldeles för begränsad tid är det inte konstigt att man börjar få svårt att hantera situationen. Kan man då konstatera att det kanske bara är sex av dessa uppgifter som alls behöver göras och av dem kan fyra vänta till ett senare tillfälle så har man genast en betydligt mer dräglig tillvaro.

Det finns ett antal fördelar med den här typen av medvetna prioriteringar. Först och främst eliminerar de stressen, åtminstone delar av den. För det andra blir det inte slumpmässigt vad som hinns med, utan detta bygger på medvetna val. För det tredje gör man tydligt vilka uppgifter man inte alls kommer att utföra, och då kanske någon annan kan ta hand om dem.

Allt det jag skriver är naturligtvis självklarheter. Men ändå är det så väldigt många som inte hanterar sin stress på det här sättet.

Och det finns ytterligare en fördel med att göra det. När man skall sätta sig ner och börja prioritera tvingas man ta några djupa andetag, samla sina tankar och skaffa sig en helhetsbild av situationen. Detta är i sig avstressande.

Så här långt har jag beskrivit en metod för att prioritera uppgifterna som skall hinnas med inom en given tidsram. Ett annat trick är naturligtvis att skaffa sig mer tid.

Men dygnet har bara 24 timmar kanske någon tänker nu, och det stämmer ju förstås. Samtidigt är det nog ingen av oss som allokerar alla dessa 24 timmar alla veckans sju dagar till en sorts aktiviteter, låt oss säga arbete. Väljer jag att kanske skippa kvällens biobesök eller bestämmer mig för att jobba en av helgens båda dagar så har jag med andra ord kunnat ”skapa” mer tid.

Naturligtvis är den här typen av val inget jag rekommenderar att man skall göra varje dag, men för att undvika en destruktiv stressituation kan det vara rimligt vid något specifikt tillfälle.

Då stress i sig ofta är kontraproduktivt kan avlägsnandet av den dessutom i bästa fall göra dig mer effektiv. Kanske leder förmiddagens beslut att skippa bion till att du faktiskt hinner med alla dina uppgifter och ändå är klar i tid till bion. Då kan du till och med njuta av filmen samtidigt som du kan vara stolt över din egen effektivitet.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f20" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-resa-hem-till-uppland-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQHDDC404Iyhlg/article-cover_image-shrink_180_320/0?e=2131920000&v=beta&t=VguVJWvSWtnpvfjPe4IzaaiTwJ78dL6WnGC4MzazQ1o" , "cred":"Copyright: Forsmarks skola" , "title":"Att resa hem (till Uppland)" , "date":"2017-02-06" , "fullText": `

När jag var sjutton flyttade jag hemifrån. Jag flyttade till Östhammar för att gå de sista två åren av gymnasiet på Forsmarks skola. Det blev två år som kom att få en stor påverkan på mig som människa.

Vi påverkas av vår utbildning, men inte minst påverkades jag av de fantastiska människor som jag lärde känna på skolan. Många av dem umgås jag fortfarande med. Andra betraktar jag som nära vänner trots att vi bara träffats sporadiskt de senaste trettio åren.

Idag reser jag till Uppsala i jobbet. Resan kommer varken ta mig till Forsmark eller Östhammar, men också Uppsala hade en roll att spela under mina år som elev på Forsmarks skola. Därför känns det lite som att åka hem.

Idag reser jag också i mina minnen från hösten 1988 till våren 1990. Det gör jag samtidigt som min gamla skola är hotad av nerläggning. Jag reser dock med en förhoppning om att dessa hot inte kommer att förverkligas. Jag reser med en tro på att Forsmarks skola skall få fortsätta att forma unga människor och skapa livslånga vänskapsband.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f21" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-v%C3%A4lja-r%C3%A4tt-f%C3%B6rs%C3%A4ljningsargument-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQEEYpEBdXiQBg/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=bCuPEW6tZPcPbWHsS8xaK5HwWBraC1fY1-0P8rHOh3c" , "cred":"" , "title":"Att välja rätt försäljningsargument" , "date":"2017-01-22" , "fullText": `

Häromdagen köpte jag ett par Levis på rea.

Expediten var mycket hjälpsam och påpekade att det var en modell som rockmusiker brukade gilla.  Jag har ingen aning om varför han tyckte att den upplysningen var relevant eller om han trodde att det var ett bra försäljningsargument.

Själv log jag åt tanken hur malplacerad kommentaren var i ett samtal med mig. Kanske tänkte han att farbror nog gärna skulle vilja känna sig lite ung och rockig, och i så fall skulle jag kunna ta hans argument som en förolämpning. Kanske tänkte han något helt annat. Kanske tänkte han inte alls.

Jag köpte i varje fall jeansen, inte för att jag var så väldigt förtjust i modellen. Inte heller för att jag kände ett behov av att klä mig som en rockmusiker, utan helt enkelt för att jag gillade färgen och inte minst reapriset.

På vägen hem kunde jag inte släppa tanken på hans kommentar. Jag uppfattade den trots allt som ett försök från hans sida att göra varan mer intressant, och då borde han också tro att det var intressant för mig att vara rockigt klädd. Kanske trodde han att det var intressant för alla.

Själv är jag mån om att i en säljsituation använda argument specifikt riktade till den potentiella köparen, men det finns förstås vissa argument som är så generella att de kan användas oavsett vem kunden är.

I vilken mån skräddarsyr ni er argumentation för en viss kund? Reflekterar ni över hur fel den anpassade argumentationen kan bli om ni missbedömer kunden?

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f22" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/bortgl%C3%B6mda-guldkorn-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQG46BnlXc9ugQ/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=i1wVnnYc0TTXQRhdM7ivmkUJupqlovrBM47VBZ6TWgo" , "cred":"Copyright: 72soul / 123RF Stock Photo" , "title":"Bortglömda guldkorn" , "date":"2017-01-12" , "fullText": `

Det pratas mycket om hur inget blir bortglömt på internet, hur det vi exponerar i sociala media kommer att följa oss genom hela livet och om riskerna med detta.

Men har ni tänkt på att det också är tvärtom? De sociala siterna behandlar alla inlägg som färskvara och det flöde vi matas med är sällan mer än några veckor gammalt, om inläggen ens ”lever” så länge.

Trots det har jag hittat väldigt mycket intressant här på LinkedIn och det får mig att reflektera över vilken skatt som då måste dölja sig bland alla äldre, nu bortglömda, inlägg och artiklar. Kanske vi tillsammans kan skapa en skattkammare för dessa?

Har du något äldre favoritinlägg? Eller en artikel som du läste för något år sedan och som var så bra att den har överlevt, om inte i sociala media, så åtminstone i ditt minne?

Varför inte dela dessa med oss andra? Använd gärna kommentarsfältet till denna artikel för att sprida dina guldkorn, eller kanske snarare samla dem ihop med andras. Svårare än så behöver det ju inte vara för oss att skapa vår egen lilla skattkammare och hjälpa några verkligt bra inlägg att få ett andra liv.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f23" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/den-egna-kundupplevelsen-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFm7A-MUxevjA/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=Jc21r_9pBZ4ynWH49XqvhNdzovn7yxUEYKyUAxzeRqE" , "cred":"Copyright: dolgachov / 123RF Stock Photo" , "title":"Den egna kundupplevelsen" , "date":"2017-01-02" , "fullText": `

Inte sällan pratar vi om att sätta oss in i kundens upplevelse, men ofta är det svårare än vad man kan tro.

Som leverantör är man präglad av alla de insikter man har om sin egen verksamhet. Man vet vilka praktiska problem som finns, vilka kostnader man måste ha täckning för och kanske inte minst vad man kan leverera utan att egentligen behöva anstränga sig.

Kundens verksamhet känner man i bästa fall, men aldrig lika bra som sin egen.

Det är kort sagt väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta sig in i sin kunds upplevelse. Istället kan man utgå från sin egen kundupplevelse. Vi är ju alla kunder. Till någon.

När har du själv upplevt att du som kund har fått ett väldigt bra bemötande? Vad var det som gjorde just den kundupplevelsen så unik?

Chansen är väldigt stor att svaret blir något ganska allmängiltigt. Att du blev sedd. Att du blev lyssnad på. Att du blev förstådd. Att du fick hjälp med att inse dina behov. Att du fick känna dig speciell.

Chansen är också stor att det som var viktigt för dig även är viktigt för dina kunder, och då blir frågan om du levererar med detta i åtanke.

Själv har jag insett att den där riktigt goda kundupplevelsen sällan har med ett lågt pris att göra. Tvärtom är jag beredd att betala extra för en verkligt god kundupplevelse.

Är inte det en win-win, så säg…

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f24" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/f%C3%B6r-mycket-att-g%C3%B6ra-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGEjrx95F2NmA/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=lp1NTYTdS143NrSoZVJ-tJtfRtf_6ef54Vef5Aw9394" , "cred":"Copyright: http://www.123rf.com/profile_mishoo" , "title":"För mycket att göra?" , "date":"2016-12-21" , "fullText": `

Vi upplever nog alla, från tid till annan, att vi har för mycket att göra på jobbet. Men är detta verkligen ett problem?

Låt oss för en stund fundera över motsatsen. Tänk om vi istället hade haft för lite att göra på jobbet?

Jag hade själv upplevt detta som minst lika problematiskt. För det första hade det varit tråkigt, för det andra hade jag blivit frustrerad över att inte ha något att göra och för det tredje hade jag också någonstans anat att om jag inte behövdes fullt ut så skulle nog mitt jobb vara i fara.

Å andra sidan känner vi väldigt sällan att vi har för lite att göra på jobbet och till stor del beror detta på att de flesta har en medfödd förmåga att sysselsätta oss själva. Vi vill känna oss nyttiga, och det finns ju alltid de där kanske inte helt nödvändiga sakerna som det ändå är ganska trevligt att få gjorda.

Vad jag försöker säga är att alla våra arbetsuppgifter inte är lika prioriterade. Ur ett arbetsgivarperspektiv måste jag då ställa mig frågan vilka av dessa mindre viktiga arbetsuppgifter jag är beredd att betala mina anställda för att utföra.

Oavsett om jag väljer perspektivet som arbetsgivare eller arbetstagare kommer jag alltså fram till samma sak, nämligen att det är bättre att ha lite för mycket än lite för lite att göra. Denna slutsats kommer jag inte till för att jag tycker att vi bör jobba för mycket, utan för att jag konstaterar att vi behöver saker att prioritera mellan i syfta att skapa verkliga värden.

Lärdomen är alltså att inte fråga efter mindre att göra utan efter verktyg, möjligheter och befogenheter att prioritera. Och som arbetsgivare ser jag det som mitt ansvar att ge just detta till mina medarbetare.


` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f25" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/den-goda-vanan-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQElQQdJtLXq6w/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=5f7neYwBxE4Rjzvb4rlO6lIGjsouY74NB2xi0jFZzMs" , "cred":"" , "title":"Den goda vanan" , "date":"2016-12-07" , "fullText": `

Nästan varje morgon går jag det jag kallar morgonmilen, en promenad som egentligen är på elva kilometer.

Till en början var det jobbigt att gå upp tidigt för att hinna med denna nittiominuterspromenad, men ganska snabbt har det blivit en vana och nu ser jag det knappt ens som en omväg. Morgonmilen har helt enkelt blivit min vanliga väg till jobbet.

Det är så vanor fungerar, goda såväl som dåliga. Plötsligt har de blivit en del av vår vardag.

Jag jobbar på ett företag som heter Munkeby Systems och våra system utvecklades ursprungligen för att ge stöd vid implementationen av ISO-9000. Även om systemen idag har en betydligt större bredd så är fortfarande kvalitetsbegreppen centrala och flera av våra anställda är skolade inom kvalitetsvärlden.

Varje gång jag föreslår en förändring möts jag därför av förslag om att vi skall ta fram skrivna rutiner, mallar, processcheman och andra liknande hjälpmedel. Mitt svar blir nästan alltid att det är en väldigt god idé, att allt detta kan bidra till framgång, men också att vi inte skall vänta till det formella är på plats.

Låt oss börja med att etablera den goda vanan.

En processbeskrivning eller en mall saknar betydelse om den inte används. En vana, däremot, kan leva helt på egen hand. Det är detta som gör goda vanor så kraftfulla. Och dåliga så förödande.

Skrivna rutiner är ypperliga hjälpmedel för att etablera goda vanor och kanske ännu mer ypperliga för att hålla dem vid liv. Men samtidigt kan det vara ett både mödosamt och tidskrävande jobb att rutiner på plats och att underhålla dem. Därför kan det vara klokt att inse att de faktiskt är just hjälpmedel, inte poängen i sig. Vi får inte låta dem komma i vägen för de goda vanorna.

Varför inte ta en stund och fundera över vilken god vana du kan etablera just idag? Det kan vara en vana som får dig själv att må bättre, som förbättrar resultatet på ditt jobb eller en som hjälper människor som har det svårt.

Det behöver ju inte ens vara omständligt att etablera en god vana. De blir snabbt en del av vardagen. Och de kan som sagt var vara väldigt kraftfulla.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f26" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/dagens-r%C3%A4tt-som-svensk-konkurrensf%C3%B6rdel-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGbAVN5_4wzNw/article-cover_image-shrink_600_2000/0?e=2131920000&v=beta&t=epf0T0GKIqYIzMWUm3JziIDylELMv8yoGiFAiIFfrhA" , "cred":"" , "title":"Dagens rätt som svensk konkurrensfördel" , "date":"2016-11-12" , "fullText": `

För ett par månader sedan hyrde vi in en kursledare från England. I två dagar höll han på vårt kontor en kurs för mig och några av mina medarbetare.

Jag tog naturligtvis med mig honom (och de andra kursdeltagarna) ut för att äta lunch och båda dagarna valde jag typiska svenska dagensrestauranger. Inget fancy, istället strävade jag efter att låta honom smaka vanlig svensk husman på lunchrestauranger som jag själv uppskattar.

För mig var detta ingen stor sak, men kursledaren tackade mig i efterhand flera gånger, och nämnde hur ovanligt det var att han blev erbjuden att äta ihop med sina kunder när han höll kurs. Han var noga med att påpeka hur mycket han hade uppskattat min gest.

Detta påminde mig om när jag i mitt förra jobb ofta reste utomlands. På ett omvänt sätt blev jag vanligtvis förvånad över att ingen frågade mig om jag ville följa med och äta lunch eller åtminstone tipsade mig om vart jag kunde gå.

Till stor del tror jag att detta kan förklaras av att de inte själv gick ut och åt lunch. Många satt kvar framför datorn och tryckte i sig en macka eller en sallad, och andra sprang iväg och köpte något liknande. Frågade jag efter någon billig restaurang blev jag vanligtvis hänvisad till Mac Donalds eller någon annan kedja.

Kan det vara så att vi är så bortskämda med att alltid ha dagens lunch i vår omgivning så att vi inte ens reflekterar hur fantastiskt detta egentligen är. Vi har en massa bra restauranger att välja på som serverar en fullgod lunch till ett pris som ligger i nivå med snabbmatskedjornas.

Att bjuda någon på lunch är ingen stor grej, varken praktiskt eller ekonomiskt, och man behöver inte ens vara uppklädd för att göra det.

Ingen stor grej för oss alltså. Men det kan uppenbarligen betyda en hel del för den utländska gäst som vi tar med oss. Som så ofta är det omtanken som betyder mest, själva lunchen behöver inte ens vara särskilt märkvärdig.

Med en vanlig dagens kommer man ganska långt så tänk på att utnyttja denna svenska konkurrensfördel nästa gång du har affärsbesök från andra länder.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f27" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-ha-ansvar-ta-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQHP-CJEJUqf8A/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=c-ycJjLhK6RTVgmdpPZ1LrLMz3gtynefyx17RybVyUM" , "cred":"" , "title":"Att ha ansvar. Att ta ansvar." , "date":"2016-10-25" , "fullText": `

För inte så länge sedan var jag med om en trafikolycka. Det var jag som körde och med mig hade jag fyra passagerare.

Plötsligt hände något och jag tror att det var ena framdäcket som exploderade. I varje fall krängde bilen till och ögonblicket därpå var vi på väg in i räcket längs vägens högerkant. Jag gjorde mitt bästa för att svänga undan och överkompenserade då så att bilen i stället åkte in i den betongbarriär som skiljer de båda körbanorna åt.

Det blev en enorm smäll och när krutröken (bokstavligen talat) från de utlösta airbagsen hade lagt sig stod bilen längs barriären och mot körriktningen. Det luktade fränt av krutet och vi var alla både rejält mörbultade och ordentligt chockade. Två av passagerarna fick åka till sjukhuset i ambulans men jag tror och hoppas att ingen blev allvarligt skadad.

Dagarna efter olyckan har jag haft svårt att tänka på något annat. Det är framför allt en insikt som har plågat mig. Jag hade inte riktigt förstått, jag menar verkligen förstått, att jag i samma ögonblick som jag accepterade att köra dem också tog på mig ansvaret för de andras liv. Det var en insikt som kom först när olyckan om och om igen spelades upp i mitt medvetande och jag i tankarna brottades med alla \"what if\".

Man kan ha ansvar. Och man kan ta ansvar. Jag hade ansvar, men frågan var om jag verkligen hade tagit ansvar.

En sak som jag ständigt brukar hävda är att det inte är lönt att älta sådant som redan har skett. Det hävdar jag fortfarande. Däremot är det viktigt att vi tar lärdom av våra erfarenheter, och jag hoppas att denna oönskade erfarenhet har lärt mig att bli en bättre människa.

Jag hoppas att jag i framtiden mer medvetet kommer att reflektera över vilket ansvar jag har i olika situationer. Och jag hoppas verkligen att jag sedan till fullo kommer att ta det ansvar som följer med detta.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt att tacka mina passagerare för det förtroende ni gav mig när ni lät mig bli er förare. Jag hoppas att ni trots det som skedde inte tycker att jag svek det. Gör ni det så kan jag inte annat än att be om ursäkt.

Till alla er andra vill jag bara dela med mig av min lärdom. För mig hade den kunnat ha blivit dyrköpt.



` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f28" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/livet-%C3%A4r-inte-en-t%C3%A4vling-mot-andra-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQFvGB1yuqzu-Q/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=4p6ooKTJpyE2l_Psy5-YUe5wPsRx8bzWcn8yjZlHufU" , "cred":"Copyright: 36clicks / 123RF Stock Photo" , "title":"Livet är inte en tävling mot andra" , "date":"2016-10-08" , "fullText": `

När jag gick i högstadiet spelade jag en kort tid schack i Limhamns schackklubb. Jag var inte särskild framgångsrik men jag var under min korta tid i klubben väldigt ofta där för att spela.

Det brukade även en fem år yngre och betydligt mer begåvad kille vara. Trots sin ringa ålder slog han de flesta och eftersom han dessutom var ganska kaxig var det kanske inte så många som ville spela med honom. Själv gjorde jag det dock så fort jag fick chansen och i gengäld verkade det roa honom att få utklassa någon som var så pass mycket äldre än han själv.

Han piskade mig utan ansträngning varenda gång vi spelade och lät sedan alla veta detta. Men efter varje parti tog han sig också tid att gå igenom det med mig. Ur minnet upprepade han drag för drag samtidigt som han förklarade vilka misstag jag hade gjort, och hur jag borde ha spelat istället.

Detta var enormt lärorikt och jag hade inga svårigheter att svälja min stolthet för att kunna lära mig av någon som var så mycket bättre. Dessutom var han väldigt charmig och svår att inte tycka om.

När jag ganska nyligen gick en kurs i Klart Ledarskap blev vi instruerade att ta chansen att se kurslokalen som en träningsarena där vi kunde lägga vår prestige åt sidan och tillåta oss att göra misstag ibland. Även om jag inte tidigare har använt ordet träningsarena så har jag nog alltid sett hela världen som en sådan arena.

Varför skall man vara så rädd för att göra misstag? Det får mig att tänka på alla de misstag jag gjorde när jag spelade schack. Var det så illa att den kaxiga killen piskade mig gång på gång? Han hade ju en oomstridd talang så varför skulle jag skämmas för att bli besegrad av honom? Varför inte istället ta chansen att med hans hjälp kunna utveckla mitt eget spel?

Jag har sällan lagt någon större prestige i att besegra andra och det har gjort det riskfritt för mig att jämföra mig med de som är bättre. Ibland får jag frågan vad det är för mening att tävla om jag inte bryr mig om att vinna, men visst gör jag det.

Visst vill jag vinna. Men livet är inte en tävling mot andra. Det är mot mig själv jag tävlar. Jag vill utvecklas och bli bättre. Jag vill slå mina egna rekord eller prestera bättre än vad jag brukar göra. Det finns absolut hedersamma förluster, för samtidigt som man blir besegrad av någon annan kan man ändå ha överträffat sig själv.

Jag tror att den insikten är särskilt viktig om man är chef. Det bästa en chef kan göra är att prestigelöst omge sig med mästare. Även om man själv har en bit kvar till deras nivå, ja även om man själv aldrig har en chans att nå den. Som chef finns det ingen anledning att tävla med sina anställda, istället bör man efter bästa förmåga hjälpa dem att excellera.

Inte bara för att chefen normalt sett bedöms efter medarbetarnas kollektiva prestation utan också för att det är både lärorikt och underhållande att ha mästare kring sig.

Och apropå mästare, den kaxiga killen som brukade piska mig heter Johan Hellsten och har sedan dess blivit både stormästare och svensk mästare i schack.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f29" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/att-navigera-med-hj%C3%A4lp-av-framg%C3%A5ngsfaktorer-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQE-0lbIeWhcDQ/article-inline_image-shrink_400_744/0?e=2131920000&v=beta&t=hqPL_ft_gB0uxlHqKiJ1FSNzEI17eEOBA51WWpZtSjM" , "cred":"" , "newImg":"https://progreat.se/includes/img/BunkeflostrandSmall.jpg" , "newCred":"" , "title":"Att navigera med hjälp av framgångsfaktorer" , "date":"2016-09-29" , "fullText": `

Det finns olika vägar framåt. Jag måste erkänna att jag själv aldrig har varit bra på att sätta långsiktiga mål.

Jag har nog nästan aldrig försökt. För mig har långsiktiga mål alltid känts begränsande. Framtiden blir sällan som vi har förväntat oss och då skulle en på förhand utstakad väg riskera att göra mig blind för de möjligheter som den oväntade framtiden för med sig.

Mer kortsiktiga mål använder jag mig naturligtvis av men min kanske viktigaste kompass är det jag numer kallar framgångsfaktorer. Jag försöker identifiera ett antal saker eller regler som stakar ut en väg och sedan definierar jag hela tiden nya kortsiktiga mål baserat på var jag står och vart jag tror att mina framgångsfaktorer kan ta mig.

Hur kan då sådana framgångsfaktorer se ut?

På senare tid har jag ofta tagit exempel från min träning och diet eftersom det både är ganska harmlöst och något som de flesta kan relatera till. En av mina stora framgångsfaktorer gällande diet är att aldrig använda kalorier som belöning.

Vari ligger logiken med att ogöra något gott genom att belöna sig med något dåligt? Har jag motionerat bort kalorier verkar det kontraproduktivt att som belöning konsumera sådana. Det behövs inte särskilt mycket choklad för att omintetgöra en halvtimmes träning.

Inte heller vill jag att det skall bli belöningar som motiverar mig. Jag måste kunna vara stolt över det jag har åstadkommit och då borde prestationen i sig räcka som belöning.

En annan framgångsfaktor är att aldrig vara nöjd en längre tid. Jag sätter som sagt var upp kortsiktiga mål, men när jag har uppnått dessa njuter jag bara en kort stund av framgången innan det är dags att sätta upp nya mål och börja sträva mot dem. Nya mål som helst kan uppnås med hjälp av samma uppsättning av framgångsfaktorer som redan har visat sig fungera.

Nya mål som dessutom är utmanande, uppnåeliga och förstås kortsiktiga.

Med en serie av sådana mål navigerar jag mot framtiden på samma sätt som jag skulle ha utvecklat mjukvara. Iterativt bygger jag lager på lager av vad som förhoppningsvis är framgångar och annars blir erfarenheter. I varje iteration ges jag en möjlighet att korrigera riktningen baserat på vad som har hänt i min omvärld och kanske inte minst med mig själv.

Båda dessa exempel är negativt formulerade, det handlar om saker jag vill undvika. Naturligtvis kan andra framgångsfaktorer vara formulerade i en mer positiv anda. Ett exempel på en framgångsfaktor som är snarlik den att aldrig vara nöjd, men uttryckt på ett helt annat sätt, är en som jag tagit upp på nära nog alla anställningsintervjuer som jag någonsin har varit på.

”Jag vill ständigt utvecklas, som person, inom min yrkesroll och lönemässigt. Under en period kan något av områdena stå tillbaka, men över tid skall de alla tre ha utvecklats.

Vad gör då detta till en framgångsfaktor, vad skiljer det från ett mål? Kanske är det framför allt att jag väldigt medvetet väljer att inte definiera några detaljer, vare sig vari utvecklingen skall bestå eller hur den bör mätas. Detta lämnar jag till de kortsiktiga målen.

Framgångsfaktorerna blir mer generella, mer flummiga om man vill uttrycka det så.

De blir med andra ord precis det vi har fått lära oss att mål inte bör vara. Men genom att definiera framgångsfaktorer i linje med mina styrkor och den riktning jag vill utvecklas i och genom att sedan på ett iterativt sätt komplettera dem med kortsiktiga målsättningar uppnår jag det jag vill.

Jag kan navigera efter mina önskemål och samtidigt vara öppen för de oväntade möjligheter som jag är säker på att framtiden kommer att överraska mig med. Detta tycker jag ha fungerat när det gäller min träning. Och också i mitt yrkesliv.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f30" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/hur-uppst%C3%A5r-motivation-eller-det-om%C3%B6jliga-blir-m%C3%B6jligt-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQEsr-Px_-gKtA/article-inline_image-shrink_1000_1488/0?e=2131920000&v=beta&t=8xhNKvNIMS1rJGahSpU4xznqmj7bj6qVhqP_0iThdVg" , "cred":"" , "newImg":"https://progreat.se/includes/img/BunkeflostrandSmall.jpg" , "newCred":"" , "title":"Hur uppstår motivation? (Eller hur det omöjliga blir möjligt.)" , "date":"2016-09-19" , "fullText": `

När jag var i tonåren började jag styrketräna. Jag var smal, ovanligt smal, och hade inte någon naturlig muskelmassa. Jag hade inte heller någon egentlig dröm om att bygga muskler utan jag tränade mest för att mina kompisar gjorde det.

Det var mycket snack om biceps, men när jag såg bilderna på verkligt vältränade personer var det deras sexpack som jag tyckte var häftigast. Tänk att ha sådana magmuskler. Inte för att det på något sätt var aktuellt för mig, men jag måste erkänna att jag tyckte att det var coolt.

Så för drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja träna och kände att jag behövde ett mål. Till en början inte alls seriöst började jag fundera på det där med sexpacken. Och sedan tänkte jag lite övermodigt, tja, varför inte göra ett försök?

Det var naturligtvis en förhastad tanke. Efter lite snabbt googlande visade det sig att ett sexpack visserligen kräver en hel del träning, men att det också framför allt kräver en ovanligt låg andel kroppsfett. Tråkigt nog hade jag sedan tonåren inte bara lagt på mig mer än 25 år utan också närmare 20 kilo.

Jag borde naturligtvis ha lagt projektet åt sidan men istället fick jag blodad tand. Ok tänkte jag, då får jag väl både träna och hålla en strikt diet.

”Det är vägen som är mödan värd.”

Pah… Sedan jag tog beslutet har jag i princip delat min vakna tid mellan jobb och träning. Jag har slutat äta det mesta jag tycker är gott, även om det händer att jag fuskar. Och jag äter i princip aldrig tills jag blir mätt.

Det är helt ärligt inte särskilt roligt att hålla en diet.

Men ändå gör jag det. Och snart har jag hållit ut i ett år. Så vad är det då som motiverar mig? Jag vet faktiskt inte, det är bara en fix idé att fortsätta sträva efter den där sexpacken som ändå ingen kommer se.

Den verkligt intressanta frågan, den som den här artikeln handlar om, är mer generellt vad som motiverar oss människor. Och hur man kan skapa motivation där den kanske egentligen inte finns.

Som arbetsgivare letar jag ständigt efter bra sätt att motivera mina medarbetare. Jag letar efter svaret på frågan vad som kan få de att åstadkomma saker de själv inte tror är möjligt. Och jag letar ständigt efter sätt att motivera mig själv att bli en bättre företagsledare och en bättre arbetsgivare.

Så hur hittar man motivation? Hur uppstår den?

När jag tänker på min egen träning, och inte minst på min diet, så inser jag att svaret på den frågan inte är så lätt att hitta. Det är en fix idé, en föreställning om att just den lilla detalj är viktig fastän jag inte ens för mig själv kan förklara varför.

Det finns dock en slutsats som jag tycker att jag kan dra. Motivation är något personligt. Kanske är det också därför bara man själv som kan hitta den. Som arbetsgivare, vän eller partner kan man finnas där som ett stöd, men sökandet efter vad som motiverar en måste var och en klara av själv.

Förresten är jag inte ens säker på att sökande är rätt ord. Motivation är nog inget man kan hitta. Jag tror faktiskt att det är något man själv måste skapa, något man måste jobba med, vilket gör det lite till frågan om hönan eller ägget. För att skapa motivation måste man ha viljan att göra det, och detta i sig kräver ju också motivation.

Så hur gick det då med sexpacken? Nja, jag är inte där än, men jag har kommit tillräckligt nära för att det bara är en tidsfråga tidsfråga om jag fortsätter på den inslagna vägen.

Det omöjliga har blivit möjligt.

Även om jag kanske inte kunde hitta svaret på hur motivation uppstår så är åtminstone detta en lärdom. Det går ofta att uppnå saker som till en början verkade ouppnåeliga. Det går att göra det omöjliga möjligt.

Är inte det ganska stort? (Det är i varje fall definitivt större än mina magmuskler.)

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f31" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/fyra-saker-att-t%C3%A4nka-p%C3%A5-vid-delegation-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQF5HDHZwB3Aog/article-inline_image-shrink_1000_1488/0?e=2131920000&v=beta&t=AUf6PcQ67Cw9LTOBNLL29JBwVnPdhaCKfLcLRvQCHsw" , "cred":"" , "title":"Fyra saker att tänka på vid delegation" , "date":"2016-09-13" , "fullText": `

Jag har genom åren noterat hur olika syn vi har på vad delegation egentligen innebär, och på hur man själv bör agera när man har delegerat en uppgift. Med tiden har dessa fyra regler formats i mitt medvetande.

1.      Kör inte över den person du har delegerat till

Det är stor risk att någon utomstående hör av sig till dig med synpunkter på hur den andra personen utför sitt arbete.

När det sker måste du vara solidarisk och stå bakom din kollegas beslut och prioriteringar. Allt annat bli att undergräva personens auktoritet och då är risken stor att förutsättningarna för att uppgiften skall kunna utföras på ett bra sätt blir lidande. Dessutom är det aldrig snyggt att hänga ut någon annan.

2.      Ta inte över kommandot

När du har delegerat något måste du våga låta den som har fått uppgiften också utföra den. Det kommer förmodligen inte bli exakt på det sätt du hade gjort, men andra sätt behöver inte nödvändigtvis vara sämre.

Tror du inte att din kollega klarar av att slutföra uppgiften så måste du naturligtvis dra tillbaka delegationen, men kom ihåg att detta i så fall är ditt eget misslyckande, och något som du måste vara beredd att stå för. (Se mer under punkt 4.)

3.      Ta inte cred för din kollegas arbete

Har du delegerat en uppgift måste du också vara beredd att låta utföraren få cred för arbetet. Försök inte att själv ta åt dig äran.

Det för övrigt ingen anledning att göra det, all glans som faller på utföraren kommer ändå också att falla på dig som valde att delegera uppgiften till en så kompetent person.

4.      Skyll inte problem eller misslyckande på utföraren

Det är du som har fattat besluten både att delegera uppgiften och till vem den skulle delegeras. Har du fattat dåliga beslut måste du ändå vara rakryggad nog att stå för dessa.

Och nu kommer vi till den kanske viktigaste saken att komma ihåg när det gäller delegation:

Man kan delegera bort arbete, men aldrig ansvar. Det är fortfarande du som äger uppgiften, delegation är bara ett sätt att få arbetet utfört på.

` }, { "type":"blogg" , "id":"B-5b66a0f644f32" , "url": "https://www.linkedin.com/pulse/ett-magiskt-trick-f%C3%B6r-b%C3%A4ttre-h%C3%A4lsa-patrik-kruse/" , "img":"https://media.licdn.com/media/gcrc/dms/image/C4E12AQGwQGlgtxwv3A/article-cover_image-shrink_720_1280/0?e=2131920000&v=beta&t=znYuj3FlwAt_opXK_jOc6l1127rdU6g5rMx78Q2lE8U" , "cred":"" , "title":"Ett magiskt trick för bättre hälsa" , "date":"2016-09-08" , "fullText": `

Idag tänkte jag avslöja ett magiskt trick för att få bättre hälsa.

Det började när jag för ett par veckor sedan bestämde mig för att få lite mer vardagsmotion genom att gå små omvägar. Jag tänkte mig inget radikalt, bara att varje gång jag gick så skulle jag sträva efter att förlänga promenaden kanske 10%.

Jag försökte praktisera detta oavsett om jag skulle gå 20 steg till min kollega på kontoret eller 20 minuter på vägen till eller från jobbet. Totalt sett borde detta ge mig 10% fler steg i mitt hälsoarmband varje dag.

Men det är här magin kommer in. Den lilla omvägen ger mig valmöjligheter. Jag kan välja att gå om havet. Eller genom parken. Kanske längs kanalen istället för på den stora bussgatan. Tänk alla gånger jag har undrat hur det ser ut på den lilla innergården.

Plötsligt börjar jag upptäcka min egen stad på nytt. Omvägarna blir sällan bara 10%. Jag njuter av promenaden som tidigare bara var ett sätt att ta mig från A till B. Jag tar in nya intryck och hinner fundera. På det jag ser. På det jag skall göra när jag kommer hem. På hur vi kan bli effektivare på jobbet.

Jag känner mig mindful. Jag får motion. Jag får tid för eftertanke.

Men mest av allt så bara njuter jag mer av livet.

` }, ];